shortstoryys.blogg.se

Jag går inte till skolan. Jag orkar inte med alla tankar. Ibland är det borta, sen plötsligt hör jag alla, sen blir det tyst igen. Jag får panik av vågorna med tankar. Om det bara fanns något sätt att stänga av det.... Istället sitter jag på en bänk i en gammal lekpark. Det är ingen här och jag sitter och halvsover.

Jag rycker till och sätter mig upp. Ingen dröm. Det var länge sen jag drömde något. Kanske var det bara ett par sammanträffanden.

Men sjutton också! Ska du bajsa igen din hundjävel!

Jag vänder mig om och ser en gammal man med en hund. Han plockar upp hundbajset. Och går vidare. Det där kan inte vara ett sammanträffande. Jag läste i timmar, och tillslut kom jag fram till att tankeläsning är omöjligt. Men vad skulle det annars vara?

Jag går till skolan vid lunch. Jag hör Filip bakom mig innan han hinner börja prata. Jag låtsas att jag inte märker honom.

“Tjolahopp” säger han och jag börjar gå “Vad är det med dig?”

Jag vänder mig om och ser på honom. Han har en rynka mellan ögonbrynen och ser lite oroad ut.

“Inget. Gå.” Jag kan inte. Jag kan bara inte. Han måste bort. Jag försöker tränga bort hans tankar, men jag hör ändå hans förvirring, oro och rädsla. Vänta? Rädsla? Jag borde inte, men jag kan inte låta bli att rota runmt lite han är rädd.. Han är rädd att… Jag tappar andan av förvåning. Han är rädd att förlora mig.

“Något är fel. Jag ska inte pressa dig, men du kan alltid prata med mig.” Jag vet att han menar det. Man måste inte höra hans tankar för att veta det. Jag ler blekt.

“Jag vet, men det är inget.” Han skulle inte tro mig. Jag vill, jag vet att han skulle lyssna, men om jag sa skulle han tro att jag var galen och aldrig mer vara med dig. Jag skulle förlora honom. Så det är inte vad jag gör just nu?

Jag blundar. Hur ska jag göra. När jag öppnar ögonen ser jag in i hans bruna oroliga hundögon.

“Har du ont i huvudet eller något?”

Ja det kan man verkligen säga. Alla tänker så jävla mycket. Någon går förbi och jag hör att  de fnissar åt oss, även om igen av dem vet varför. En av de vänder sig om och ropar

“Skaffa ett hotellrum!”

Jag vänder mig om.

Vad fan gör hon? Hon brukar inte reagera…

“Håll din lilla käft och låt oss vara”

pms..?

“Jag bara skyddar min vän. Håll käft och gå. Bara gå.” Hon är rädd. Om sitt rykte.

“Eh..”

vad ska jag säga..? Jag måste säga något.. Folk tittar..

Jag ler mot henne

“Var jag inte tydlig nog? Du ska hålla käft och gå, inte stå och stirra som den dumma bitch du är.” Jag gick för långt. Hon blev sårad. Men vem bryr sig? Vem fan bryr sig? Hon kommer ha glömt det imorgon. Hon ger mej en blick och går. Vår lilla skrikfest drog till sig massa uppmärksamhet. Jag känner förvirring.

Vad hände just?

sa hon just emot.. henne?

Hur vågar hon..

Vad fan är det med henne… Hon brukar liksom inte..

Jag njuter. Jag lyckades. Jag vill säga något mer, men man ska alltid lämna på topp, så jag går därifrån med huvudet högt och försöker att stänga ute tankarna. Filip kommer fram.

“Grymt. Men.. Du sa inte vad som var fel..” Om jag säger kanske jag förlorar honom. Gör jag inte det förlorar jag honom helt säkert.

“Parken. Efter skolan.”

Jag sitter och väntar på honom. En  gammal dam sitter på andra sidan parken och undrar varför politikerna inte gör något åt allt klotter. Jag kan inte låta bli att le lite. När det bara är jag och en person kan det vara lite kul. Annars är det bara jobbigt. Jag hör Filip som ett moln av tankar bakom mig. Han sätter sig och hans mage guppar lite. Han ser lite ut som jultomten måste ha gjort när han var ung. Han är oroad, över vad jag kommer säga, om det är något allvarligt och om han har choklad runt munnen.

“Hej” säger han och ler, men inte så mycket att smilgropparna syns.

“Hej” säger jag och kollar ner i marken.

“Vad är det med dig? Du har varit väldigt konstig, och trött, i skolan” han är bra på att observera människor.

“Såhär.. det här kommer låta konstigt”

“Jag har hört konstigare” Han ler.