Det är såhär det går när man slumpar ut något att skriva om. Kids, gör inte det, för det här.... suger. Men jag kände att jag ändå var tvungen att lägga ut det. Så skartta inte, och det vore najs om ni kunde kolla på inlägget innan det här, för det är en kinda viktig fråga. Tack, och hoppas ni inte tycker den suger för mycket.
- Alicia
Han hade möjligheten. En chans han aldrig skulle få igen. Ändå tvekade Peter när han stod inför sitt livs val. På golvet framför honom låg en tågbiljett. Han böjde sig fram så skjortan åkte upp ur byxorna, men han fick tag på biljetten. Inte kunde väll han, en överviktig medelålders man resa ut i världen? eller kunde han? Det var ju så sent som förra veckan han klagat på sitt händelselösa liv. Han behövde bara hoppa på tåget och genast skulle allt få fart. Peter tittade ner på biljetten. Perrong elva. Han var fortfarande osäker, men fötterna började bära honom mot perrongen. Han trängde sig förbi passagerarna med stora väskor på hjul och tog sig fram till rulltrappan Ur funktion stod det på en gul skylt tejpad på rulltrappan Peter började traska upp för trappan och kom andfådd och svettig ut på perrongen där ett tåg just rullade in. Trieste stod det på skylten. Han hade ingen aning om vart det låg, men klev ändå på tåget, så klart i fel vagn. Han trängde sig förbi alla passagerare och kom tillslut in i rätt vagn. Tåget skulle avgå om sju minuter. Han kom fram till sin plats, D4, en fönsterplats. På sätet bredvid satt en kvinna med stort rött hår och glasögon ut dragna på nästippen Hon läste ivrigt i sin bok och han var tvungen att harkla sig flera gånger för att få hennes uppmärksamhet.
“Oj nämen ursäkta”, sa kvinnan och reste sig upp för att han skulle komma in “Jag var helt uppslukad av boken, väldigt fascinerande, den handlar om en koloni i Afrika” Peter var just påväg att säga att han var tvungen att arbeta och tyvärr inte kunde prata, men insåg sen att det var hans gamla vanliga ursäkt för att slippa prata med nya människor. Det här var ju resan som skulle förändra hans liv, hon kanske var jätte trevlig?
“Det är ingen fara” sa han och log med sina sockerbitständer “Kolonier i Afrika sa du?”
“Jo, det handlar alltså om en engelsk vetenskaps man” han lyssnade lite halvt om denna vetenskapsman och kände det stulna biljetten bränna i fickan. Han borde gå av. Slänga biljetten. Det här var en dålig ide. Det är inget fel på hans ungkarlslya och alldagliga jobb. Den lugna tillvaron hemma var det väll inget fel med?
“Ursäkta mig” sa han och reste sig upp. Han var tvungen att gå av, inte gärna kunde han väll resa ut i världen, inte nu, han var långt efter sitt bäst före datum och det fanns ingen anledning att låssas som något annat. Han försökte ta sig förbi sätet och precis som han klev ut i korridoren började tåget rulla. Attans! Peter såg sig om efter ett sätt att stoppa tåget, men det fanns inget. Han satte sig igen och kvinnan bredvid såg förvirrat på honom.
“Vad händer?” sa hon och han log.
“Jo, det var så att jag hittade en biljett…”
Kommentera