shortstoryys.blogg.se

Den kvällen sitter vi utanför Lagret och spanar. De två offren som fortfarande är vid liv hade precis gått in. Jag tar Joes hand. 

"Är du säker på att du kan göra det här?" frågar han och ser mig i ögonen. 

"Ja" säger jag och drar fram tändsticksasken "Vi kanske aldrig mer får in dem hit." 

Han nickar och vi delar på oss. Jag sätter för dörren med en planka och Joe gör lika dant med alla fönster. Nu är vi tvugna att vara snabba. I varje spricka i träet placerar vi små påsar med något explosivt. Jag vet inte vart Joe fick tag på dem, men dom är här nu. Från varje påse drar vi ett snöre som vi bundar ihop till en lång lina. Vi gömmer oss bakom ett litet skjul och jag ska just tända stubinen när Joe lägger en hand på min arm. 

"Vill du? För jag kan annars..."

"Joe, vi får 500.000 dollar för det här, jag tänker inte låta dig sabba det", han lipar åt mig och jag ler lite "Dra hem du så kommer jag och möter dig där snart."

"Vänta... Varför kan jag inte vänta här? Så kan vi dra tillsammans?" frågaar Joe och jag tittar bort. Explotionen skulle låta över hela stan, och det kommer flockas av poliser här. Jag hade redan varnat Simon och alla så dom hade haft god tid på sig att ta sig härifrån. Men om Joe stannar med mig, och jag blir gripen, kommer han bli det med. Jag kännde tårarna fylla mina ögon och jag försöker blinka bort dem. Inte gråta. Säger jag till mig själv. Joe ser på mig. 

"Du är rädd att jag ska bli gripen, eller hur?" Han lyfter upp min haka och jag biter ihop. Inte gråta. 

"Ja." Lyckas jag tillslut få fram. "Bara dra. Så ses vi hemma. Laga... Pannkakor eller något, jag är där max 30 minuter efter dig. Jag lovar." 

Jag vet inte vad jag sa som övertalade honom, men han ger mig en snabb kyss på kinden och går. Jag blundar och räknar ner från 300. 299. 298. Jag försöke andas normalt. 199. 198. 197. Det här kommer gå bra, säger jag till mig själv. 3. 2. 1. 0. Jag drar tändstickan längs förpakningen, tänder stubinen och springer. 

 

 

   Boom! Explotionen ekar igenom staden. Direkt efter smällen börjar kaoset. Alla människor i hamnen springer i panik, så jag lyckas smälta in bland de chokade människorna. Explotionen lämnade ingen brand efter sig, så jag tror inte att någon annan blev skadad. Jag trycker mig igenom massan av folk som redan gett sig ut på gatorna för att se vad som hänt. En gammal kvinna knuffar till mig och jag snubblar rakt in i en man, men han märker mig inte ens. Tilslut lyckas jag pressa mig igenom folkmassan och kommer ut på en av de små gränderna. Luft. Jag tar några djupa andetag för att få mitt hjärta att börja slå normalt och fortsäller sen gå. När jag kommer in igenom dörren hemma hos Joe slår doften av pankakor emot mig. 

"Joe, på riktigt? jag var inte allvarlig.." Jag suckar och går in i köket. 

"Tack för att du har gjort pannkakor till mig, joe" Säger han med pipig röst och även om jag inte vill börjar jag skratta. Han ler och kysser mig på pannan. 

"Allt gick bra?" 

"Ja då" svarar jag och tar en bit av pannkakan som Joe just stekte. 

"Ingen såg dej?" 

"Jo, ungefär halva stan. Men ingen fattar att det var jag." 

När vi äter pannkakorna berättar jag om kaoset som bröt ut efter smällen. När vi har ätit klart går vi och lägger oss och jag sover en drömlös sömn i Joe armar. 

 

Närta morgon går vi upp och äter frukost, sen går vi direkt till Harry. Den gamla damen öppnar och leder in oss till Harrys kontor. 

"En explotion? verkligen?" Säger han och ser på oss med bestämd blick. Jag ska just svara men Harry avbryter. 

"Genegalt! Vem av er kom på det? Förstår ni vad ni gjorde igår? Ni skrev historia! Historia!"

"Det var hennes ide" Säger Joe och ler. 

"Men, det var du som kom på hela iden med sprängämnen..." Börjar jag men harry avbryter igen. 

"Ni skulle höra pratet på stan! Alla är i chok, och polisen har ingen aning om att det var ni! Förstår ni hur längde folk kommer tala om den här dagen? Genegalt!"

"Vi var här för pengarna" Säger Joe och Harry harklar sig. Han vill inte lyssna längre. Harry tar fram två papper, skriver två chekar med 500.000 på varje och räcker över dem till Joe och mig. 

"Har ni funderat på att bli partners? För ni skulle bli en fantastisk duo!" Säger Harry och jag kan inte låta bli att le. 

"Det är vi redan." Säger jag och Joe tar min hand i sin.

"Och det kommer vi alltid vara. Trevligt att göra affärer med er." Säger joe och vi lämnar kontoret.

 

När vi kommer ut är jag tvungen att kasta mig i Joes armar. 

"Vi gjorde det!" Jublar jag och kysser honom. Han verkar förvånad över mitt glädjeutbrott, men han kysser mig tillbaka och lyfter upp mig. 

"Jag älskar dig" Säger han.

"Jag älskar dig med" Säger jag och kysser honom igen.