"Fan i helvete!" Utbrister Fredrik och jag vänder mig om på pallen. Vi ska jobba i kaféet, som det ändå aldrig kommer kunder till.
"Vad?"
"Jag har glömt lunch" han sjunker ner på golvet och börjar låta som en hund som dör av magknip. Men jag tror han försöker få det att se ut som att han svälter.
"Öh..." Jag biter mig lite i läppen "jag ska till centrum o käka..." Han slutar gny och kollar på mig med hundvalpsblick. Jag himlar med ögonen och tar upp mobilen.
"Jag vill följa med!" Säger han och börjar dra i ärmen på min tröja men jag rycker undan armen.
"Okej då. Men då får du sluta bete dej som en rabies smittad hund."
Fan. Det här var en dålig ide. Vi har inte ens hunnit halvvägs till centrum och han har redan frågat tre personer om de har sätt hans röda paraply som rymde hemifrån i morse. Jag stirrar ner i gatan och ångrar att jag erbjöd honom att följa med. Tillslut kommer vi fram till donken och han beställer en cheeseburgare utan ost.
"Vad?" Säger han och kollar på mig.
"Varför inte bara ta en hamburgare?" Han ler
"För att en ostburgare utan ost är lite mindre mainstream."
Vi får vår mat och går ut till parken. Det satt en gråtande bebis i ett av hörnen och skrek. Inte trevligt. Vi sätter oss på en bänk och börjar äta.
"Gilliffguff du musigugglig" säger han med munnen full av mat.
"Va?" Han sväljer hamburgaren.
"Gillar du musik?" Jag nickar och försöker fånga en droppe ketchup på baksidan av burgaren med tungan.
"Sjunger du? För jag hörde dej på barnavdelningen" han ler "du har en fin röst."
"Öh.." Jag rodnar och vänder snabbt bort blicken "tack" han plockar upp mobilen och lurarna ur fickan. Jag kollar lite nyfiket på när han går in på spotify och trycker in en hörlur i mitt öra.
"Lyssna" säger han och trycker på play.
Heart beats fast, colors and promises.
How to be brave, how can I love when I'm afraid to fall?
Jag försöker känna igen låten men känner bara igen melodin.
I have died everyday, waiting for you. Darling don't be afraid, i have loved you for a tousand years, and I'll love you for a tousand more.
Och jag känner genast igen låten.
"All alone i believed I would find you. Time has brought your heart to me, I have loved you for a thousand more" nynnar jag tyst och ser på Fredrik. Han tittar på mig och ler.
"Den där rösten kan ta dej långt" han ler och det kändes som tiden frös. Han satt där och log med solen i ansiktet och ruffsigt hår. Och även om han hela tiden drog till sig uppmärksamhet som störde mig, så var det gulligt.
- Alicia
Kommentera