Jag vaknar av att någon ringer på dörren. trött sträcker jag mig efter mobilen. 00.03. Vem fan går runt och ringer på folks dörrar klockan 00.03? Med håret åt alla håll och kanintofllor på fötterna går jag ut i hallen och öppnar dörren. James ler mot mig.
“Vad gör du här?” Mumlar jag sömnigt och gnuggar mig i ögat med baksidan av handen. Han ler igen.
“byt ut tofflorna mot skor så går vi!”
“Men jag har pyjamas..” Säger jag och darr i kanten på de slitna pyjamas shortsen.
“Gör inget, det är varmt ute! Kom!” Sagt och gjort tar jag på mig skorna, sätter upp håret i en knut på huvudet och följer med James ut. Vi går ut och börjar gå längs gatan. Det är varmt, det är ju trotts allt mitten av juli. Han tar min hand och jag ler.
“Varför tvingar du mig att gå ut i pyjamas mitt i natten?” Han ler
“det, darling, får du se när vi kommer fram” Han ler lite hemlighetsfult och vi fortsätter gå.
efter nästan en halvtimme är vi nära, så James lägger händerna för mina ögon och leder mig upp för den sista backen. Jag känner att vi går på gräs, men låtsas att jag inte har en aning om vart vi är. Efter ett tag stannar han och tar bort händerna från mina ögon. Jag drar efter andan. En picknickfilt, omgiven av stearinljus och en korg med något jag hoppas är mat. Han ler bakom mig.
“You like?”
“very much.”
Vi sätter oss på filten och jag öppnar korgen. Cider och kexchoklad. Jag ler.
“Jag tänkte köpa fancy ost, men sen såg jag kex choklad och tänkte att du nog skulle gilla det bättre” Jag ler och ger honom en puss på kinden.
“Tack. Fancy ost är överskattat.” Vi häller upp cider i var sitt plastglas och skålar.
När kex chokladen är uppäten och cidern slut lägger vi oss på filten och tittar på stjärnorna.
“Tror du att stjärnor är döda personer? Som i typ filmer och så?” Frågar jag.
“Nä” svarar han och jag lutar huvudet mot hans axel “jag tror att det är de barn som inte har blivit födda än.” Jag ler och flätar in mina fingrar i hans.
“Om mänskligheten dör ut av svält eller att vi blir träffade av en meteor och hela jorden brinner upp?”
“då blir jorden en stjärna, för någon annan, mycket större civilisation.” Jag ler och lägger huvudet på hans bröstkorg.
“Så, stjärnorna är jättesmå ut döda samhällen?”
“som har blivit träffade av meteoriter och brinner” säger han och jag ler.
“Du har ett underbart sätt att tänka” säger jag och kysser honom mjukt.
Kommentera