Jag kväver mitt skrik i kudden. Hela min kropp skakar och tårarna rinner längs mina kinder. min andning är häftig och ojämn. När kommer det här ta slut? Eller kommer jag ta slut först? Filip! Det var Filip! Paniken stiger innom mig, Plötsligt kan jag inte andas. Jag slänger av mig täcket och springer bokstavligen ut på ballkongen. Luft! Jag föröker andas, utan att lyckas. Det var Filip. Min Filip. Han kan inte dö. Hela jag skakar och jag sätter mig lutad mot väggen för att inte ramla över staketet. Han får inte dö! Han kan inte! Jag går in och dätter på mig en tjocktröja och mjukisbyxor. Jag snörar på gympaskorna och springer ut. Jag måste göra något. Det är grusit på vägen och varje steg jag tar bildar ett litet moln av damm. Jag springer hela vägen till dammen och tillbaka. Så fort jag stannar känns det som att mina lungor ska sprängas. Jag flåsar och förösker tvinga tillbaka tårarna. Min Filip. Han kommer dö. Jag tar ett djupt andetag och springer ett varv till. När jag är halvägs tillbaka stannar jag och spyr i en buske. Jag måste bort. Bort bort bort! Filip kommer dö! Jag vill berätta, men det skulle inte göra saken bättre. när jag har torkat bort spyan från munnen och gått upp i lägenheten kan jag knappt gå. Mina ben känns som gele och varje andetag är en kraftansträngning. Tillslut lyckas jag ändå komma in i badrummet och duscha. Jag darrar och kan knappt stå, men lyckas på något sätt ta mig ur duchen levande. Jag måste få träffa Filip. Nu.
“Hej!” säger han med ett leende som får mig att vilja brista ut i gråt. Han vet inte vad som kommer hända. Han vet inte att det redan är försent.
“Hej” Säger jag.
Har det hänt något?
Jag ler lite, så han inte ska fråga.
“Ska vi.. köpa glass?”
Vi köper glass, går till dammen, åker till fel station med tunnelbanan, måste gå långt i regnet. Köper en till glass. går till lekparken, kastar sten på ankor. Allt. Vi har kul. Han ler konstant och får mig nästan, nästan, att glömma drömmen. Men jag kan inte få det att försvinna helt. Det börjar bli mörkt och vi är inte ens på rätt tunnelbanelinje.
“Tunnelbanan kommer inte förrens om 22 minuter..”
“Vi kan gå? Säger jag och ler lite. Vi går igenom ett höghusområde jag aldig förut varit i. Men han hittar och vi går längs de mörka gatorna. Plötsligt hör jag ett gäng röster bakom oss.
“Spring!” Väser jag till Filip.
Varför..?
“Bara spring” säger jag lite högre, och genast börjar vi springa. Gänget bakom oss följer efter. Mina ben är fortfarande spagetti efter i morse, och jag snubblar på mina egna fötter i varje steg.
“Spring du” Väser jag till honom och kryper ihop bakom ett av husen “Jag kan inte längre..”
“Jo!” viskar han och försöker dra upp mig.
“Jag kan inte förklara. Spring. Göm dig. Vi ses hemma.” Jag föröker le men orkar inte. Han nickar kort och fortsätter springa. Jag darrar och kan knappt andas. Hur ska jag lyckas ta mig hem. Hur ska jag ens lyckas ställa mig upp. Mitt hjärta dunkar och jag kan inte tänka. Jag blundar för att få världen att sluta snurra, men då ser jag bara drömmen framför mig. Drömmen! Jag flyger upp och börjar springa. jag föröker komma ihåg hur stället där min dröm utspelade sig såg ut. Jag måste dit! Nu! Plötsligt ser jag en vägskylltskylt som heter något med gränd. Det måste vara där! Jag springer åt de håll skylten pekar och föröker att inte snubbla. Jag känner adrenalinet pumpa och tillslut kommer jag till en korsning där jag kan se gänget. En av dem slår till Filip och han snurrar och svimmar. Jag tvingar mig själv att vara tyst. Inte skrika. En av personerna måttar e spark mot Filip när jag flyger upp. Om jag bara tittar kommer han dö. Plötsligt kommer jag ihåg. I drömmen, det var någon som skrek. Den som skrek, det måste ha varit jag. Jag måste göra något. Jag sliver ut ur skuggorna och skriker.
“Stopp!” Av allt man kan skrika, av allt man kan säga, av alla saker i hela världen man kan göra, så skriker jag stopp. Sådär lagom hotfullt. Personen som just skulle sparka Filip stannar.
“Vem fan är hon?” Säger någon.
“Jag har polisen i telefon” Säger jag och pressar handen mot örat. Låtsas prata i telefon “Gå nu så lägger jag på.”
“Hon ljuger" säger en av killarna och kliver fram. Han har en kniv i handen och jag sväljer hårt.
Döda henne!
Fan vi borde dra!
Helvete..
Jag blundar. Det måste finnas något sätt jag kan dra nytta av det här. Jag tar ett djupt andetag och konsentrerar mig bara på killen med knivens tankar.
Hugg i axeln.
Han hugger mot min axel sekunden efter, men jag har redan hoppat år sidan. Han vänder sig mot mig med ögonen lysande av hat.
Axel!
jag hoppar undan igen och killen hugger in i väggen bakom mig. Knivbladet bryts och jag känner en liten seger.
“Slå ner henne!” skriker något i gänget. Jag måste fokusera. Bara killen jag slåss med. Bara hans tankar.
Huvud. Mage. Huvud.
Jag undviker varje slag, vet hur kan ska slå precis innan han gör det. Jag sluter ögonen och fighten fortsätter. Han slår, jag hoppar åt sidan. För varje missat slag blir han mer och mer frustrerad. Men jag kan inte vinna om jag inte slår tillbaka.
Slå hennes huvud så hon svimmar!
tänker någon bakom mig. Såklart! Han kanstar sig mot mig, jag tar ett litet steg åt vänster och så fort han har paretat mig slår jag armbågen i hans bakuvud med full kraft. Hans huvud slår i väggen och allt blir tyst. Han har tuppat av. Sakta öppnar jag ögonen och går mot gänget. Två av de fyra som är kvar vänder och springer. De andra två närmar sig mig. Killen till vänster är ganska liten, inte mycket längre än jag. Den andra är lång och väldigt muskulös. Den lilla killen närmas sig, men försöker inte slå eller något. När han är nästan framme vid mig börjar han springa, springer allt vad han har, svänger runt mig och rundar ett hörn. Han flyr. Den muskulösa killen tittar efter honom och jag ser min chans. Jag lyfter foten och sparkar mot hans skrev. han reagerar fort, men jag är snabbare. jag får en träff och han viker sig dubbel. Jag måste, även om jag inte vill. Jag sparkar honom i magen och slutar inte förrän han har tänkt att han inte kan resa sig. Jag tittar på honom, som vrider sig av smärta. Vad fan har jag gjort!? Men jag har forande det vilktigaste kvar.
“Filip!” Jag springer fram till honom och sjunker ner på knä. Han blöder från huvudet. Jag tar av mig jackan och munktröjan som lindar runt huvudet för att få stopp på blodet. Jag fiskar upp mobilen och ringer 112. Snabbt förklarar jag vad som hänt och de skickar en polisbil och ambulans. Jag gör allt jag kan och försöker desperat få honom att få tillbaka medvetandet. Ambulansen kommer, jag vägrar låta honom åka om jag inte får följa med. Tillslut får jag det.
Vi kommer fram till sjukhuset och några läkare tar upp honom till ett rum. Jag sätter mig på en av de hårda plaststolarna i väntrummet och väntar tills jag somnar. Efter ett tag kommer en sköterska i vita kläder och väcker mig.
“Han har vaknat.” Jag reser mig och skyndar in i rummet där han ligger. Han har ett bandage runt huvudet och ser trött ut, men annars verkar han okej. Jag kramar om honom och han ler, trots att det gör ont. Jag försöker hålla tillbaka tårarna. Jag ångrar mig, jag borde ha sagt något till honom.
“Jag är ledsen.. Att jag inte varande dig.”
“Jag är glad, att du räddade mig.”
