shortstoryys.blogg.se

"Haj" säger han och snubblar. Jag kan inte låta bli att skratta. Han ler men han skriker att det gjorde ont. Jag var vaken hela natten och försökte ta reda på om tankeläsning var möjligt. Det slutade med att jag somnade framför datorn. Inte så smart. Vi börjar gå mot skolan och han har fortfarand eont i foten. Jag saktar ner lite för att han ska hinna med och han ler lite. När vi kommer ner till skolan råkar han gå in i en dörr och svär tyst, men det ser så roligt ut. Jag förstår inte hur man kan vara så klantig, men tydligen är det möjligt. Precis innan han ska gå till sin lektion ler jag mot honom och säger

“Jag tror du har nutella på tröjan”, innan jag går in i klassrummet. När jag kommer in hör jag åter igen hela klassen skrika. mitt huvud snurrar och jag försöker desperat få det att bli tyst. Jag sätter mig längst bak och sätter på musik. Det blir inte tyst, men det är lättare att fokusera på musiken än allas tankar. Precis innan läraren kommer in pausar jag och tar av mig lurarna, jag orkar inte bråka.

Rummet är vitt. Överallt piper olika apparater och maskiner visar hjärtslag på små skärmar. Överallt går folk med vita rockar och en sjuksäng står mot väggen. En av de vita dörrarna står på glänt. Jag öppnar och kliver in. bredvid sängen står en gammal dam och en doktor. Kvinnan gråter och läkaren lägger en arm om hennes axlar. han leder henne ut utan ett ord. En IKEA tavla hänger på vägen och får rummet att kännas mer stelt än det redan är, om det n u är möjligt. Jag vet inte varför, men jg går fram mot sängen. Någon ligger där, täckt med ett vitt lakan. Jag blundar, sväljer hårt, och viker undan lakanet. En ung kille ligger där. Hans ögon är in sjunkna och huden är blek. Han är täckt med sår, även om någon har försökt täcka dom väl. Hans näsa är vriden och ser underlig ut. Jag kan inte sluta titta på honom.

“Sover du igen!” nästan skriker läraren och smäller ihop boken. Klassrumet är tomt och jag suckar. Snabbt plockar jag ihop allt, och börjar gå. “Vart tror du att du är påväg?” Säger hon och jag vänder mig om med ett litet leende.

“Rektorns kontor, vad annars?” Hon står bara och stirrar, så jag går. Hon trodde nog jag var dum nog att inte fatta vad som skulle hända. Eller, det var helt säkert vad hon trodde. Och hon har pms och vill hem till sin katt och skulle göra vad som helst för att komma härifrån. Jag vill inte prata, så jag skyndar iväg. På vägen möter jag Filip.

“Lunch?” säger han och jag skakar på huvudet.

“Jag ska till rektorns kontor”

‘Varför?’

“Jag somnade” fyller jag i till frågan han aldrig han ställa, ler lite, och går vidare.

“Jaha, jaha, jaha. då var du här igen.”  Rektorn ler lite blekt och jag suckar.

‘du måste sova på natten. det är inte länge kvar tills vi måste religera dej. Du måste börja anstränga dej och fokusera. Du kan bli något, om du verkligen verkligen vill. Du måste bara ta dej i kragen och börja arbeta.’

“Du måste..”

“jag vet redan vad jag måste” avbryter jag “Du har sagt det förut. Om du ska få mej, nej, om du ska få någon, att lyssna måste du komma på något nytt.”

‘jag önskar jag kunde göra något åt henne. Hon är ett riktigt vrak, tror att hon förstår.’

“Jag vet vad jag pratar om. Tro mig, hälften här kommer antingen ha dött eller börjar röka på innan du ser dem för sista gången. Sluta tro att du kan förändra något. Vissa är dömda att misslyckas, andra behöver bara lite hjälp. Sluta föröka förändra det du inte kan ändra, försök rädda dem som fortfarande inte är helt ute än.” säger jag, tar min väska och går. när jag stänger dörren kan jag inte låta bli att le.

‘hon kanske har en poäng’

Jag ler ännu mer. Vad det här än är så ger det mej en klar fördel i att säga precis rätt saker.

Jag vet inte varför jag gick till idrotten det var dumt, men nu är jag i alla fall påväg tillbaka. Sakta ritar jag en cirkel i gruset på perongen. En bit bort står några killar jag inte känner och skriker. Den ena killen knuffar till den andra, som skrattar och der honom ett slag i bröstet. Det gör mer ont än han vill erkänna, men det är bara jag som märker det. Han knuffar tillbaka och hans kompis tar några staplande steg mot kanten av perongen. Han står läskigt nära kanten, men får tillbaka balansen. Han hoppar på sin kompis, som ramlar in i en stolpe och skrattar, även om han är arg.

“Din jäääääävel!” skriker han och kastar sig mot kompisen som hoppar åt sidan. När inget tar emot honom flyger han ut över kanten samtidigt som skylten blinkar om till fruängen, kort tåg och tre lykotor närmar sig i tunneln. Paniken bryter ut, men jag bara stirrar. alla börjar skrika och försöker komma på något att göra, men jag bara går. det är redan försent. Han kommer ändå dö på sjukhuset sen, så varför skulle jag försöka ändra det?