Vi går tillsammans igenom parken. Jag har varit hemma och tittat på teve och läst nästan hela veckan. Jag klarar inte mer. Drömmarna har blivit fler och jag är alltid rädd att somna. Filip gör så gott han kan för att hjälpa, men han blir bara förvirrad, trött och betydligt mindre glad. Han är så sammanbiten och allvarlig. Inte som förut. Han säger inget, men det behöver han inte heller. Han fryser och vill gå in, men är för snäll för att säga något.
“Vi går tillbaka?” frågar jag och han nickar. Jag fryser också lite, för att vara ärlig.
Jag sitter och tittar på ‘family guy’ när mamma kommer hem. Hon är på dåligt humör och matkassarna är tunga. jag skyndar upp och hjälper henne att packa upp. Hon säger inte tack, ler inte ens, men jag vet att hon är glad att jag hjälper till.
“Du kan gå och duscha”; säger jag och försöker le, även om mina ögolock är tunga som bly. Jag sover aldrig mer än 45 minuter i sträck, för det är oftast så långa som drömmarna är. Jag ställer in det sista flingpaketet när mamma kommer. Hon har bytt om och har handuken som en stor turban på huvudet. Tillsammans börjar vi laga mat och utan ett ord så börjar jag skära grönsaker, för det är det som hon vill ha hjälp med.
just det, osten!
“Jag såg att du hade köpt ost, ska jag ta fram den..?” Hon ler, för första gången idag.
“Tack gumman.”
Vi äter, och mamma sitter och pratar om något jag inte lyssnar på. Sen diskar hon och jag går och lägger mig. Jag måste få sova lite.
Ett gäng personer i svarta kläder står i en ring inne i gränden. Jag kan inte se vem som finns i mitten, men personen är helt tyst. Jag försöker gå därifrån, kolla bort, vakna, men jag är fast i drömmen. En av de maskerade personerna i gänget slår till vem som nu står i mitten, som snurrar ett halvt varv av slaget innan den faller till marken. Jag kväver ett litet skrik och börjar försiktigt gå upp mot personerna. Varför vet jag inte. Två av personerna i ringen börjar sparka på den som ligger på marken. Ett skrik hörs från någonstans mellan de mörka höghusen och gänget vänder som på en signal och springer. Jag kan inte låta bli, jag vill veta vem det är. Det är sjukt och konstigt, men det är ännu värre att gå runt och fundera på det. Det är en kille som ligger i en liten pöl av blod. Han har ett sår i bakhuvudet och hans arm ligger i en konstig vinkel. Personen som jag förut hörde skrika skriker igen, ännu högre, och sen hör jag gråt. Jag biter ihop. Varför vaknar jag inte? Jag biter ihop och lägger händerna på personens axlar. Även om det är en dröm känns det inte bra att inspektera ett lik. Jag tar ett hårt tag om axlarna och vänder honom för att kunna se vem det är. När jag tillslut lyckas få runt kroppen försvinner allt, och det enda jag ser är Filips livlösa ögon som stirrar tillbaka på mig.
Kommentera