“Du driver? Eller hur?” Han tror mig inte. såklart.
“Jo..” mumlar jag och kollar bort “Jag tror faktiskt det.. Men jag är inte säker”
“Om du nu kan ‘läsa tankar’ vilket djur tänker jag på nu?”
flodhäst
“Flodhäst..” mumlar jag.
“Tur. Ett nummer mellan -32 och sju miljoner.”
trehundra-fyrtiofemtusen
“Trehundra-fyrtiofemtusen”
“Damn.. Det här är läskigt.. Kan du alltså på riktigt.. Typ läsa tankar?” Han tror mig fortfarande inte.
“Jag vet inte.. Det är stört och konstigt och omöjligt men ja…” Jag suckar. Han är tyst. Biter sig i läppen. Tänker. Jag anstränger mig för att inte snoka men någon enstaka tanke tränger in ändå.
“Det är därför du ibland svarar på frågor jag inte hunnit ställa? Och alltid vet vad du ska svara till folk? Och alltid har rätt när läraren frågar även om du inte har lyssnat ett skit?”
Jag nickar och han stirrar ner i marken. Jag förstår att han inte tror mig, men han kan inte heller komma på en annan förklaring.
Vi gör hem och han testar min tankeläsning. Tänker på siffror, färger, djur, bilmärken, maträtter, allt. Jag har rätt varje gång. När vi kommer fram till min dörr ler jag lite blekt.
“Du sa att jag kunde berätta allt, snälla undvik mig inte..” Han ler.
“Undvika dig? Det här är as coolt ju!” Så ler han, går vidare, och jag ångrar att jag inte sa något om drömmarna.
“Filip!” ropar jag, men det är redan försent.
Hon hostar. hostar, hostar hostar. Varje hostning är rosslig och är en riktig kraftansträngning Hon försöker andas normalt men varje andetag blir ett rosslande som slutar i ännu en hostatack. Jag ser henne bakifrån, och jag vågar inte kolla vem det är. Man jag känner igen henne. Hon hostar och något blodigt lämnar hennes läppar. Hon hostar blod. Blodet landar på de vita golvet.
Jag vaknar med ett ryck, innan hon hinner dö. Jag är kallsvettig och skakar. Mobilen ligger på golvet. Jag sträcker mig efter den. 4.02. Jag låser upp och ringer Filip. Jag måste berätta. Han svarar inte. jag ringer igen. Och igen. Tillslut svarar han.
“Klockan är fyra på morgonen, hoppas du har en bra anledning”, gäspar han.
“Jag drömde om en kvinna.. som dog..”
“Ringer du och väcker mig fyra på morgonen för att du hade en mardröm..”
“nej, du förstår inte. Det var en tjej i skolan, innan du kom.. som ramlade och..” Jag sväljer hårt och bilderna kommer tillbaka i mitt huvud “Och spräckte skallen. Jag drömde om henne, innan det hände. Likadant med en kille på radio som försvann och drunknade. Och han som ramlade ner på spåret för ett tag sen…” Jag hör honom andas på andra sidan luren “Snälla säg något”
“Om det här är ett skämt..”
“Det är det inte. Det är som tankeläsningen. Det är.. Jag vet inte vad det är” Jag känner tårarna bränna i ögonen “Jag vill bara att det ska sluta..”
“Vänta.. Gråter du?” plötsligt låter han klarvaken “Lugna ner dig, le lite. Jag vet ännu mindre än dig om det här, men vi kommer på något.”
“Tack” viskar jag, vi lägger på, och jag sover nästan två timmar till, utan drömmar.
Kommentera