Lördag. Min favoritdag. Mamma har inte vaknat, och jag smyger ut ur lägenheten. Jag är så upptagen med att vara tyst att jag går rakt in i en kille.
"Förlåt" mumlar jag och ska just gå när jag kollar upp. Jag känner inte igen honom. "Har du nyss flyttat hit?" Säger jag och han ler.
"Vi flyttade in förra veckan." Han ler igen och varje gång han gör det får han små smilegropar i kinderna. Det är gulligt. "Vad gör du uppe såhär tidigt på en lördag?"
"Öh.." Jag gick upp skit tidigt för att varje gång jag sover drömmer jag om folk som dör och sen händer det "jag blev väckt" han ler lite. Och han tror mig. Jag vet inte hur jag kan vara så säker på det, men han gör det verkligen. Jag känner det.
"Jag hjälpte mamma med några kartonger.. Men jag är ledig nu.. Om du skulle vilja visa mig runt? För jag känner verkligen ingen här" han skrattar och jag ler.
"Visst" och jag märker hur glad han blir, båda på hans leende, och en kännsla jag får.
"Jag heter Filip förresten"
Vi går runt, jag visar tågstationen, parken, affären med den billigaste läsken, fotbollsplanen, vägen till stranden och hur man går till hångel-Klippan. När jag säger hångel-klippa börjar han skratta och jag förstår inte varför.
"Vad är så himla roligt?" Säger jag och kan inte låta bli att le åt hans frustande skratt. Han låter lite som en häst.
"Hångelklippa" säger han och tar ett djupt andetag för att kunna prata "jag trodde sånt bara fanns på film" han ler lite och han fortsätter med sitt häst-skratt.
Vi köper glass som vi äter och gungar i parken. Han spiller glassen i knät och jag kan inte låsa bli att skratta. Och jag känner att han blir glad av att jag skrattar. Även om han inte säger något. Så känns det så. Jag kan inte förklara det, jag bara känner det. Som sånnadär dagar när man bara är glad, utan nån riktig anledning.
"Vilken skola ska du gå i då?" Säger jag och han ser funderas ut.
"Den hette nånting med skola.."
"Bra förklaring hörru" säger jag och han skrattar igen.
"Den ligger iallafall där borta" säger han och pekar. Jag skiner upp. Det är åt samma håll som min skola ligger.
"Johannes skolan?" Säger jag och han ler.
"Precis!" Jag känner att jag ler som en idiot, men jag bryr mig inte. Han är min kompis. Eller?
"Filip?" Säger jag och han blir genast allvarlig
"Ja?"
"Är.." Jag biter mig i läppen. Normala människor frågar inte sånt här, men jag är ju inte normal heller, jag vet ju hur folk kommer dö innan dom ens vet själva att de kommer dö, så jag kan väll fråga en konstig fråga "är vi kompisar?"
"Ja! Eller.. Ja? Om du vill det" han ler och jag ler tillbaka.
"Det är klart" och sen går botten på hans glass sönder, så han spiller choklad på tröjan, och jag undrar om det ens är möjligt att vara så klantig. Tydligen.
Kommentera