shortstoryys.blogg.se

Jag vaknar kallsvettig men kommer inte ihåg drömmen alls. Jag försöker andas och få mina hjärtslag att bli regelbundna. Jag plockar upp mobilen och sms:ar Filip. Det är måndag. Det är första dagen i skolan för honom. Han ska gå i min parallellas, och jag hoppas verkligen att skolan inte förändrar honom. Jag vet inte hur många som började som lite små mulliga tjejer som skrattade åt allt som hippade av två år senare som anorexia smala rökare. Jag behöver inte gå upp förrän om 30 minuter, men jag gå ändå upp och duschar. Även om jag egentligen inte vill veta börjar jag försöka komma på vad drömmen handlade om. Jag kommer verkligen inte på. Inget blod, inget skrik. Inget våldsamt. Inget. Mamma vaknar. Eller jag tror det. Det låter som att hon säger något.. Undrar om jag är vaken. Jag stänger av vattnet och ropar. 

"Jag är vaken" 

Jag tar min handduk, byter om och går ut. 

"Jag frågade inte" fräser hon och går in i badrummet. Jo. Det gjorde hon. Eller?

Jag möter Filip utanför och vi går tillsammans. Jag har varnat honom om skolan, men han stannar ändå till när han ser den gula nerklottrade byggnaden. Han trodde att jag överdrev. 

"D gjorde jag inte." Säger jag och han tittar frågande på mej. 

"Vad menar du?" 

"Att jag inte överdrev när jag sa hur det var" han är tyst men nickar lite. Han börjar gå men jag står kvar. Varför hade han sagt 'vad menar du?' Det var väll självklart? Jag hade svartare på hans fråga. Han måste vara dummare än jag först trott... Men han är snäll och rolig, så jag följer med honom in och upp till klassrummet. 

"Då ska jag dela ut papper, det är nämligen oförberett glos prov" säger läraren och hela klassen stönar. Läraren lägger ett papper framför mig och ger mej en menande blick. Jag måste klara det här för att bli godkänd. Fan. Hon skriver upp de ord vi ska översätta och mitt huvud står helt still. Eller, de försaka 10 sekunderna gör det det. Sen väller 29 svar in över mej. Jag spärrar upp ögonen och försöker att hämta andan. Jag vet inte vad som händer, eller hur det går till, men jag hör hela klassens röster. Som att alla satt och skrek ut svaren. Jag pressar händerna mot huvudet för att få det att försvinna men det är kvar. Jag vill skrika åt alla att hålla käften, men deras läppar är stilla. Jag förstår inte! Hela mitt huvud fylls av alla glosor och jag måste bort! Ut! Jag rycker tag i min väska och springer ut ur klassrummet. Upp för trappan och in på toan. Jag låser dörren och sjunker ner på golvet. Vad fan hände precis? Vad i helvete var jag just med om? Jag sitter så och anstränger mej för att andas normalt. 

Försöker jag övertala mej själv, utan att lyckas. Jag blundar och lutar huvudet mot väggen. Tyst. Jag sitter så tills jag andas normalt, sen reser jag mig upp och går ut. En lärare kommer gående mot mej. När vi går förbi varandra är allt tyst. Förutom hennes steg mot golvet. Jag ler. Vad som än hände är det över nu. Jag går en bit till och kommer runt hörnet samtidigt som min engelskalärare. Hon ger mej en arg blick, tar tag i min arm och släpar upp mej till rektorns kontor. Fuck. 

"Sitt här och vänta" säger hon ilsket och går in till rektorn. Jag hör dom prata om vad dom ska göra med mej, men jag är inte säker på om det är ord jag hör. Rektorns kontor är ljudisolerat. Antingen är det för att man inte ska höra upprörda föräldrar, eller så är det för att man inte ska höra eleverna skrika när rektorn dödar dem. Jag tror det andra. Men ändå kan jag höra hur dom pratar. Hur läraren vill få mig religead men rektorn svarar något om andra chans. 

Efter nästan 10 minuter kommer hon ut och säger åt mig att gå in, även om jag redan vet vad han kommer säga. 

"Nu är du här igen" säger han och försöker le. 

"Jag har kvarsittning. Spara detaljerna" säger jag, reser mig igen men känner att han har något mer att säga. 

"Sitt" säger han och jag sätter  mig. Även om jag inte vill. 

"Vad?" Suckar jag.

"Du måste anstränga dej" säger han och känslan från i klassrummet kommer tillbaka. "Du måste ta tag i dina betyg. Nu."

"Annars måste du gå om." Säger han och ler ett falskt leende. 

"Ja. Och det borde ju jävla synd, för statistiken" säger jag och går. För jag är trött på fake, trött på rektorn och trött på att ingen säger som det är. Jag springer ut och på vägen dunkar allt igenom mitt huvud. 

Jag viste vad han skulle säga innan han sa det. Jag hörde alla skrike ut svaren på provet även om alla var tysta. Jag hörde läraren prata med rektorn utan att höra dom. Jag visste vad rektorn menade utan att han hade sagt det. Jag svarade på en fråga mamma inte ställde och jag visste att Filip tänkte på att jag överdrev. En tanke slår mej, men det är sjukt. Det är inte möjligt. Men det är min enda förklaring. Jag hör deras tankar.