shortstoryys.blogg.se

Jag ringer Frida på kvällen.

“Så nu har du tid att ringa” fräser hon men jag hör att hon gråter.

“Frida.. Lyssna..”

“Nej. Jag vill inte lyssna på dina förklaringar. Vår vänskap är öve…”

“Jag var dum? okej.” Jag kanske gillar Daniel, han kanske lyssnar på mig och bryr sig och allt det där, men Frida är in bästa vän. Han är bara någon på ett café.

“Ja, det var du.” snyftar hon.

“jag är ledsen, okej? Jag borde inte ha valt honom framför dej. Han är schyst, men du är liksom min bästa vän.”

“Exakt” snyftar hon “Men du kan inte lämna mej hur som helst och sen bara tro att du kan komma tillbaka. Du måste bevisa att du verkligen vill.” Jag suckar.

“Räcker det inte med ett förlåt?”

“nej” säger hon argt “Du måste hålla koll på Jonas hela tiden! Du måste berätta varje gång han tittar på mej!”

“Visst visst” mumlar jag.

“Du måste vänta på mej vid lunchen och låta mig lägga mina saker i ditt skåp.”

“vart ska jag lägga mina saker då?”

“Bryr du dej om vår vänskap eller inte” Jag suckar igen och tänker på det han sa förut.

‘Ska du bara låta henne kontrollera dig? Säger du aldrig emot?’

“Sen måste du sluta vara med honom.” säger hon.

“Vänta va?” Sa hon just det där.

“Ja. Du lämnade mig för honom. Du får inte prata med honom, inte ringa, smsa, kola efter honom. Inget.”

“Men..”

“Men vad? Bryr du dej om vår vänskap eller inte!?” säger hon och jag suckar. Vilken vänskap

“Okej då” säger jag och känner hur ont det gör.

‘Ska du bara låta henne kontrollera dig? Säger du aldrig emot?’

Jag sitter på bänken och väntar på Frida Tillslut kommer hon gående från bussen. Hon går med en av tjejerna i parallelklassen och de skrattar. När de kommer fram till mig viftar Frida bort tjejen och vi börjar tillsammans gå mot skolan.

“Vem var hon?” frågar jag.

“är du svartsjuk eller vad? får jag inte ha några vänner alls! asså du kan liksom inte kontrollera mig!” Shit.

“Eh.. Jag menade inte så..” hon vänder på huvudet så lite av håret klibbar fast i läppglanset. Jag säger inget. Vi går in i skolan och fram till de gäng som Frida var med igår när vi hade bråkat. Hon skrattar och pratar, jag bara står där. min mobil vibrerar, men jag kollar inte. Det är säkert Daniel. Frida fortsätter prata och jag känner mig som ett spöke. Om jag försvann nu skulle det ta timmar innan hon märkte något. Och då skulle hon bli sur för att jag inte var där och lät henne lägga sina saker i mitt skåp.

‘Ska du bara låta henne kontrollera dig? Säger du aldrig emot?’

nej, det gör jag inte.

Dagen går, och jag blir inte mer osynlig för det. Jag har stängt av mobilen för att inte få Daniels sms och önskar att jag kunde svara. När vi tillslut slutar, och Frida äntligen har slutat tvinga mig att bära runt hennes väska för att hon ska kunna krama alla, så börjar vi gå.

“Vi går och köper pommfritt!” säger hon.

“nja.. Jag måste hem..”

“Asså du gör verkligen inget för mig. Du kan inte ens ställa upp och äta pommfritt!”

“Jo” mumlar jag “jag följer med.” hon ler och jag vänder bort huvudet. Plötsligt ser jag honom. Han står lutad mot samma träd som sist. Han kollar upp och ser mig. Våra blickar möts, men jag vänder bort blicken och fortsätter mot grillhörnan. Pomfritt var det.

vi sätter oss och jag betalar för pommfritten som Frida trycker i sig. När hon har ätit nästan halva plingar klockan till. Jag ser inte vem som kliver in, men Fridas reaktion säger att det inte är bra.

“Hej sweetheart” säger Daniel och sätter sig vid bordet bredvid.

“Gå” mumlar jag.

“Vad sa du?”

“Gå” säger jag igen, lite högre.

“Vad menar du, jag har juu just kommitt..”

“Hon vill inte ha dej här” säger frida bestämt och spänner ögonen i honom, men han bara ler.

“Jag tror nog att hon kan tala för sig själv, lilla förken bästis” säger han och frida rodnar av ilska. Fan. Det här är inte bra.

“Hon har rätt” mumlar jag och känner verkligen att det är fel.

“Nej” säger han och ler. “Vad vill du?”

“Jag går” mular jag och reser mig.

“Hey!” ropar frida “Tänker du bara gå! Och jag då! Du ville äta pommfritt! Du ska stanna här och visa att du älskar mej!”

‘Ska du bara låta henne kontrollera dig? Säger du aldrig emot?’

Jag tar ett djupt andetag och ser på Daniel. Han vill att jag ska säga emot. Jag måste bara hitta orden. Jag vill inte starta en skrikfest, vi har redan dragit till occ massvis av uppmärksamhet.

“Nej” säger jag lungt “jag ska gå nu.”

“Det ska du inte! Vem tror du att du är! Du är min bästa…”

“Snälla, hör du hur du låter eller!” säger jag, lite högre “Jag är inte din apa, förvaringskåp, kläd hängare, väskbärare, hålla koll på Jonas assistent, pomfritt köpare, läxgörare och jag är verkligen, inte din bästa vän.” Hon bara stirrar på mig.

“Efter allt jag har gjort för dig..” Börjar hon men jag avbryter.

“Jag köpte pommfritt till dig! Jag slutade prata med Daniel för din skull! Jag gjorde dina läxor, gav dej svaren till alla prov, bar dina väskor, tröstade dig, hjälpte dig, höll koll på Jonas åt dig! Vad gjorde jag inte åt dig!” Jag känner att jag rodnar men jag bryr mig inte. Hon har behandlat mig som sin slav, och jag sa inget. Nu säger jag något. Nu säger jag allt jag alltid velat säga. Tills Daniel stoppar mig.

“Det räcker” säger han, tar min väska, jacka och drar med mig ut. Vi går men jag bara skriker och klagar på hur mycket jag hatar henne. Han bär min väska och jacka utan ett ord, tills jag lyckas lugna ner mig. Jag sjunker ner på en bänk och han sätter sig bredvid.

“Hon kommer aldrig villja ha mig som vän” säger jag och suckar.

“Jo då. När hon förstår hur ensam hon är utan dig.” Han ler “men det spelar ingen roll, så vida du inte vill bli hennes apa, klädhängar assistent… nånting..” Jag skrattar.

“Gick jag för långt?”

“Nejdå” säger han och ler “Ska vi köpa en läsk?”

Epilog

Jag pratade inte med Frida hela veckan. Hon pratade inte med mig. Sen började hon ringa och smsa hela tiden, men efter ett tag slutade hon med det också. Jag undvek henne, hon gjorde mig illamående. Hur kunde jag ha varit med henne så länge utan att göra något. Jag kanske blev lite ensam, men jag var hellre det än att vara med henne. Jag att och pluggade när hon kom upp till mig.

“Hej.. Jag är ledsen.. Du hade rätt, jag ver verkligen behandlat dig som skit…”

“Gå.” sa jag bara. Jag ville egentligen ge henne en andra chans, men Jag visste att hon inte skulle förändras. Jag pratade om det med Daniel, men han tyckte jag borde ge henne en chans. Vi blev aldrig så tajta igen, aldrig bästa vänner. Men vi blev kompisar, och vi fortsatte prata.

‘Ska du bara låta henne kontrollera dig? Säger du aldrig emot?’

Nej, det ska jag inte, ja, jag ska säga emot.

 

 

Jag önskar att jag hade hunnit skriva ett bättre slut, en jag hinner inte.. Sry ): Ajja, hoppas det här var okej ändå... // Alicia