låttips: Whatever kärleksong, typ, can you feel the love tonight, you're beautiful eller unconditionally, eller vad som helst annat // Alicia
Du vet en såndan kärlek vid första ögonkastet historia? Där killen ser tjejen på tunnelbanan, hon ler, det kommer ljus från himlen och små nakna änglar som sjunger halleluja? Där han springer fram och friar till henne och hon svarar ja direkt innan hon kliver på sitt tåg och han på något sätt har hennes nummer? Det här är inte en sådan historia. Det här är en historia om en tjej som sitter ensam på bussen, pluggar för mycket till prov, har strumpbyxor även om det snöar och alltid kollar bort när någon pratar med henne. Det är en historia om en ensam tjej, som har varit kär i en kille förevigt, men han har aldrig ens sätt henne. Han vet inte vem hon är, hon är bara en av tjejerna som är på franskalektionerna. Men det är ändå en kärlekshistoria, om hur han plötsligt såg henne och det blev kärlek vid 537 ögonkastet ungefär.
-
“mamma!” ropar jag “jag går nu!”
“Okej. Hejdå” svarar hon och jag går ut igenom dörren. det är kallt, men har inte snöat. Även om det ser ut så, eftersom marken är täckt av frost och träden glittrar i solen. Jag tar ett djupt andetag och ser på röken som bildas när jag andas ut. Sakta går jag mot bussen och lyssna på mina knarrande steg mot den frysta marken.
Bussen är sen. Men jag hinner ändå till skolan. Jag skulle kunna ta en senare buss, men nästan halva skolan tar den bussen, och om det går undviker jag gärna människor. Jag kliver av bussen och går ner till skolan. Bara lärarna är där. Jag går bort till no salen och sätter mig vid ett av borden. en bok trillar ur min väska när jag lägger den på bordet, och jag börjar läsa, även om jag har läst den 100 gånger förut.
Några minuter innan lektionen börjar kommer han. Jag försöker att inte stirra, men det är svårt. Sen dag ett, första gången vi sågs, har jag varit dumt och hopplöst förälskad i honom. Han har aldrig pratat med mig, men jag har spenderat två år med att bara titta på honom, så jag vet nästan allt om honom. Han är höger hänt och åker buss 176. Hans bästa kompis är Fredrik och de bråkar alltid om vem som är längs (fredrik är längst, men han vägrar erkänna det). Han kan inte knyta riktiga rosetter, och han börjar alltid gå med vänster fot. Han kan inte uttala nasala N på franska och pluggar aldrig till engelska förhör men får ändå alltid godkänt Han tappar alltid bort sin mattebok, och är grym på att ljuga för lärare. Han har världens sötaste leenden och ögon som kan smälta nordpolen. jag vet, jag borde skaffa något fritidsintresse, något viktigt att göra av mitt liv, men jag älskar ju honom. Läraren kommer, och jag går in. Slänger en sista blick på honom, men han ser inte mig.
Alla lyssnar, utom jag. Jag sitter och tänker på honom, som vanligt. Han har svenska nu.. Inte för att jag kan hans schema eller något… Lektionerna segar sig fram, och tillslut blir det lunch. Alla, han också, skyndar sig för att hinna köpa godis och gå till parken. Jag gömmer mig i klassrumet för att slippa äta med de andra. När halva lunchen har gått gåt jag ner och sätter mig. Jag ställer brickan på bordet, eller, försöker i alla fal. Jag spiller nästan ut mjölken när jag ställer bricka mitt på bordet, och på något. Jag flyttar brickan. På bordet ligger en nyckel med en blå giraff på. Hans nyckel! Jag tar upp den, lägger den i fickan och försöker komma på hur jag ska lyckas ge den till honom, utan att dö. Jag sitter och petar i maten tills han kommer in. Jag ser honom gå till sitt skåp och börjar leta efter nyckeln. När han fattar att han har tappat den svär han och slår handen i skåpet. Jag vill gå fram, men vågar inte. Istället går jag till franskan och känner nyckeln bränna i fickan.
Läraren är sen, och så fort hon kommer in reser jag mig för att ge henne nyckeln, men han hinner före.
“Karin, jag har tappat min nyckel” säger han “Igen..” Lägger han till sen och jag tar ett djupt andetag.
“Din nyckel?” säger jag och låtsas att jag inte vet. Han kollar på den i några sekunder, tar den, och går.
Jag lägger in min väska i skåpet och ska just låsa det när jag hör hans röst bakom mig.
“Jag tror jag glömde att säga tack”
“Kanske” mumlar jag och väntar på hans steg när han går iväg, men han går inte.
“Tack” säger jag och jag stänger skåpet.
“Vilken buss tar du?” Säger han och jag börjar gå. Jag kan inte kolla på honom, jag skulle dö.
“841” mumlar jag.
“Den går ju inte förrens om 40 minuter…” säger han och stannar.
“Nä..” mumlar jag, vart vill han komma? Varför har han inte gått än?
“Får jag typ… bjuda på… pommes?” Jag stannar. Mitt hjärta stanna. Världen stannar. Sa han just det där?
“Som tack” fortsätter han “För att du hittade min nyckel… mamma hade dödat mig annars..” Han ler och jag känner hur mina kinder blir röda som jag vet inte vad.
“Du måste inte” mumlar jag och kollar bort. Han tar ett steg mot mig och ler.
“Men om jag vill då?”
-
det här är inte en historia om kärlek vid första ögonkastet. Det är inte när hon ramlade i hans armar och de blev förälskade på mindre än 2 minuter. Det är början på en livslång kärlekshistora, som började vid 537 ögonkastet på ett ungefär.
Kommentera