Kniven skär lite i hans arm men det börjar knappt blöda. Joe ger mej en kniv. Han och Fred börjar slåss och jag kastar kniven. Den träffat Fred i axeln. Då kastar sig Jerry över mej och jag tar fram kniven jag har gömt i skon. Men Jerry är stark. Han tvingar upp mej mot väggen så jag inte kan hugga honom. Jag sparkar honom i magen, men lyckas bara sparka så att jag kommer loss. Jerry slår till mej över ansiktet och det blir ett sår i pannan. Jag bryr mej inte. Sparkar honom mellan benen, han sjunker ihop. Jag springer men han får tag i min fot. Jag faller, släpper kniven och tar emot mej så gått det går. Stenen är hård och jag skriker till av smärta.
Jerry drar mej över stenen och tar tag i min kniv. Men han slits bort. Joe slår kniven ur hans han och slår honom gång på gång över ansiktet. Han är blodig efter sin strid, hela händerna och underarmarna är täckta med blod. Det är fel. När man ser en man med höjd kniv och andras blod överallt är det fel. Det är fel situation. Man ska inte känna såhär när någon håller på att dö, det är fel. Men jag gör det ändå. Jag känner mig kär. Joe höjer kniven ytligare och hugger mannen i halsen. Blodet strömmar fram men jag gör inget. Han bara huggen. Skär upp mannens ansikte hugger och skär. Jag skyndar fram.
"Han är död" viskar jag men Joe fortsätter "Joe han är död" han slutar. Kniven faller till marken med ett skramel. Allt som återstår av mannens ansikte är strimlor av hud, senor och muskler. Jag slänger mej i Joes famn. Den svarta klänningen är helt blodig, men jag bryr mig inte. Jag börjar gråta. Först rinner tårarna sen gråter jag så att jag skakar. Joe drar mej närmare intill sig och jag klamrar mig fast, vill aldrig låta honom gå. Vi sitter så länge, han försöker hejda mina tårar, men jag bara gråter och gråter. Det är först nu jag inser det. Inser vad jag har tagit ifrån människor. Jag har tagit livet av folks äkta hälft, deras föräldrar eller vänner. Jag har kanske inte gjort personen som dog så mycket smärta, men alla andra? Jag darrar.
"Joe" snyftar jag
"Ja"
Jag trycker mej mot honom.
"Du räddade mej" tårarna bara väller fram och jag hatar mej själv för att jag är så svag "och jag tror att.." Jag slutar inte gråta "jag tror jag älskar dej"
"Och jag tror att jag älskar dej"
Han stryker en blodig hårslinga ur mitt ansikte.
"Det är fel" säger jag, för det är det. Allt är fel. Vi sitter i en mörk gränd och två lik ligger bara några meter bort, och ändå tycker jag att det är vackert. Nej. Jag tycker Joe är vacker. Jag vet inte varifrån moder kommer, men jag lutar mig fram och kysser honom. Jag har aldrig förut kysst någon, och jag trodde inte att det skulle bli i en mörk gränd bara minuter efter ett mord, men inget av de spelar roll, för det är Joe.
Jag är en mördare, som precis efter att ha mördat en mördare, kysser en tredje mördare.
Men jobbet är inte avslutat. Joe sluter kyssa mej och viskar
"Vi måste göra något åt liken"
Jag vill inte släppa honom, vill inte låta honom gå, men jag måste. Under tystnad städar vi undan kropparna, gömmer mordvapnen och städar undan det mesta blodet. Vi går hem, utan att röra vid varandra. Nu är Joe mördar-Joe, inte fina-Joe. Men så fort vi kommer in i hans lägenhet ändras han. Försiktigt drar han mig intill sej, kysser mej mjukt.
"Joe" viskar jag.
"Ja?"
"Jag vill dansa"
Jerry drar mej över stenen och tar tag i min kniv. Men han slits bort. Joe slår kniven ur hans han och slår honom gång på gång över ansiktet. Han är blodig efter sin strid, hela händerna och underarmarna är täckta med blod. Det är fel. När man ser en man med höjd kniv och andras blod överallt är det fel. Det är fel situation. Man ska inte känna såhär när någon håller på att dö, det är fel. Men jag gör det ändå. Jag känner mig kär. Joe höjer kniven ytligare och hugger mannen i halsen. Blodet strömmar fram men jag gör inget. Han bara huggen. Skär upp mannens ansikte hugger och skär. Jag skyndar fram.
"Han är död" viskar jag men Joe fortsätter "Joe han är död" han slutar. Kniven faller till marken med ett skramel. Allt som återstår av mannens ansikte är strimlor av hud, senor och muskler. Jag slänger mej i Joes famn. Den svarta klänningen är helt blodig, men jag bryr mig inte. Jag börjar gråta. Först rinner tårarna sen gråter jag så att jag skakar. Joe drar mej närmare intill sig och jag klamrar mig fast, vill aldrig låta honom gå. Vi sitter så länge, han försöker hejda mina tårar, men jag bara gråter och gråter. Det är först nu jag inser det. Inser vad jag har tagit ifrån människor. Jag har tagit livet av folks äkta hälft, deras föräldrar eller vänner. Jag har kanske inte gjort personen som dog så mycket smärta, men alla andra? Jag darrar.
"Joe" snyftar jag
"Ja"
Jag trycker mej mot honom.
"Du räddade mej" tårarna bara väller fram och jag hatar mej själv för att jag är så svag "och jag tror att.." Jag slutar inte gråta "jag tror jag älskar dej"
"Och jag tror att jag älskar dej"
Han stryker en blodig hårslinga ur mitt ansikte.
"Det är fel" säger jag, för det är det. Allt är fel. Vi sitter i en mörk gränd och två lik ligger bara några meter bort, och ändå tycker jag att det är vackert. Nej. Jag tycker Joe är vacker. Jag vet inte varifrån moder kommer, men jag lutar mig fram och kysser honom. Jag har aldrig förut kysst någon, och jag trodde inte att det skulle bli i en mörk gränd bara minuter efter ett mord, men inget av de spelar roll, för det är Joe.
Jag är en mördare, som precis efter att ha mördat en mördare, kysser en tredje mördare.
Men jobbet är inte avslutat. Joe sluter kyssa mej och viskar
"Vi måste göra något åt liken"
Jag vill inte släppa honom, vill inte låta honom gå, men jag måste. Under tystnad städar vi undan kropparna, gömmer mordvapnen och städar undan det mesta blodet. Vi går hem, utan att röra vid varandra. Nu är Joe mördar-Joe, inte fina-Joe. Men så fort vi kommer in i hans lägenhet ändras han. Försiktigt drar han mig intill sej, kysser mej mjukt.
"Joe" viskar jag.
"Ja?"
"Jag vill dansa"
Del 8 kommer om några minuter (: Hoppas ni gillade // Alicia
Kommentera