Nästa morgon sitter jag och Joe på samma restaurang och planerar. Han suckar.
"Hur mördar man sex personer, som förmodligen har hållet om varandras ryggar i evigheter, utan att de blir misstänksamma?"
"Jag var inte" suckar jag
"Lättast vore ju om man tog alla samtidigt" säger han och tittar på ett av fotografierna på våra offer som vi fick av mr Johnson.
"Ja..." Säger jag eftertänksamt och tar ett pomfritt. Det fanns som tur var hamburgare på restaurangen, så jag behöver inte äta en fin fiskmiddag igen.
"Gillar du inte tomater?" Säger Joe och sneglar på min talrik.
"Nä.." Säger jag och han sträcker fram gaffeln och tar de två tomatskärvorna.
"Vad var det där?" Säger jag förvånat.
"De flesta burkar kalla det 'dela', men säg vad du vill" säger han och flinar.
Jag ler lite och återgår till planerandet.
"Hur har man ihjäl sex personer samtidigt?" Säger jag
"Jag vet inte..."
"Man kan ju alltid bränna de inne.."
"Ja.."
"Men då förstör man det roliga..."
Joe stannar upp. Ser rakt på mej, för första gången. Genast ångrar jag mej. Jag har aldrig haft en vän, jag vill så gärna att han ska gilla mej. Jag vill att han ska kunna acceptera mej, trots allt jag har gjort. Han kommer tro jag är en kallblodig mördare. Nej, nej, nej! Men hans spända ansikte spricker upp i ett leende.
"Det roliga?" Han låter inte arg eller rädd, bara som om han tycker jag är konstig.
"Ja..." Säger jag eftertänksamt "inte dödandet... Mer... Spänningen... Att leta efter offret, ta reda på detaljer, förfölja... Allt det.." Han ler och doppar en pomfritt i ketchupen.
"Vi måste ha en bas" säger han. Vinden drar i mitt hår. Det började regna när vi satt inne på restaurangen.
"Vart bor du?" Säger jag och han tittar förvånat på mej.
"Har inte du ett kontor eller nåt?"
Jag skrattar tortt.
"Jag har inte ens en säng"
"Jag tänkte bara att.." Han verkar ångra att han sa det "du som e så... Typ känd i våra kretsar... Borde väll ha ett kontor.."
"Känd?"
"Visste du inte det?"
"Va? Nä"
"Alla snackar om dej"
"Va?"
"Ja... Du jobbade åt han... Wellington?" Wellington! Det är Edvard.
"Pratar Edvard om mej!" Ut brister jag och Joe brister i skratt.
"Du vet inte vilka du jobbar åt" säger han och ser på mej ordentligt för andra gången.
"Jo, det ä.."
"Nej" han avbryter mej "du vet inte hur högt i rang dom står" rang? Nu börjar jag bli jäkligt förvirrad.
"Va?"
"Ja. Alla du jobbar som hänger på alla... hm.. mindre lagliga barer och alla pratar om vilka jobb du har gjort" Han stannar till.
"Va?"
"Du vet inte vem du mördar heller."
Jag tänker protestera men ångrar mej. Han har rätt. Jag springer ärande och sticker knivar i folk, utan att ens veta vad de har gjort. Vad är jag för slags mörare egentligen?
"För ett tag sen tog du en golare åt mr. Wellington, som har dragit in massa pengar i mutor från alla" säger han.
Jag drar en våt hårslinga ut ansiktet.
"Oj... Det visste jag inte" säger jag
"North Carolina street 52. Andra våningen, dörren har ett sparkmärke längst ner.... Vi ses imorgon" snabbt försvinner han bort i regnet och jag följer honom med blicken. Jag kan inte vara säker... Men jag tror det här är början på en vänskap.
Del 3 :P nästa del kommer vara nytt, hoppas ni gillade // Alicia
1 kommentarer
Sara
20 Nov 2013 18:03
meeer
Kommentera