shortstoryys.blogg.se

vill bara varna dej, om du blir äcklad av blod osv. Har du hamnat ganska fel... 

"Snälla! Döda mej inte!" Mannen låter som ett litet barn nu.
"Jag har inget val" jag suckar "men även om jag hade det, skulle jag inte tveka"
Kniven skär in i hans hals. Han tar ett sista flämtande andetag och jag släpper hans döda kropp ner på marken. Ett sånt slöseri. Han är stark och muskulös. Men han bröt tilliten. Blodet från hans uppskurna hals rinner ut över kullerstenarna. Jag suckar ännu en gång, sätter in kniven innanför jackan och går vidare.

"Slå dej ner." Edvards röst är lika lugn och kontrollerad som vanligt "Hittade du honom?"
"Ja"
"Dödade du honom?"
"Ja"
Han rynkar på ögonbrynen.
"Tror du han sa något?"
"Nej."
"Utmärkt"
Jag ler
"Allt jag gjorde var mitt jobb"

Jag går igenom staden. Ingen med förstånd skulle gå runt i staden den här tiden på natten. Om man dessutom är en efterlyst mördare är det ännu mer vansinnigt. Mördaren utan namn. Mördaren ingen någonsin sett. Men jag insisterade på att gå hem. Det luktar starkt av fisk och salt. Enda nackdelen med att bo vid hamnen. Men det är det perfekta gömstället.

Sakta öppnar jag dörren till det lilla trärucklet jag kallar hem. Jag Hänger av mej rocken och släpper ut de blonda lockarna. Det finns många fördelar med att vara en av det få kvinnor i branschen. Tänk så svårt det skulle vara att sticka en kniv i nån om man är en fullvuxen man. Jag går fram till kaminen och gör upp en brasa. "Huset" som de flesta skulle kalla skjul är så litet att även den lilla lågan kan lysa upp hela utrymmet. En stund sitter jag på huk framför brasan och värmer mej. Torkar av blodet från kniven. Äter en bit bröd. Sen kryper jag ner i 'sängen 'som är en hög av filtar i hörnet.

Nästa morgon vaknar jag av att solen skiner in igenom sprickorna i väggarna och taket. Utanför har dagen redan börjat och det är fullt med liv. Det är det enda som är synd med att vara mördare, man kommer så långt ifrån livet. Som om man lever ett steg närmare döden än alla de andra. Jag reser mej upp och drar på mej kläderna.

Jag går igenom staden. Håller huvudet högt. Det är en väldigt praktiskt sak med att vara mördare och inte tjuv. Man träffar aldrig på nån av sina offer som skulle kunna känna igen en. Jag ställer mej mot husväggen med den röda brevlådan. Sticker handen runt hörnet. Känner någon lägga ett pappersark i min hand. Det här är där jag får alla meddelanden. Alla som vill mej något skickar en springare hit som lämnar brevet till mej. Jag sticker i brevet under jackan och strosar vidare.

Nere vid torget öppnar jag brevet.
"Gröna dörren på Ree street. Det gäller ett förräderi"
Jag nickar. Det står ingen avsändare. Ree street. Vem kan hålla till på Ree street? Det är inte precis den mest folktomma och diskreta gatan.... Vem skulle skaffa ett kontor på Ree street och sen anlita... Mej?!

Vet att flera kan ha läst det här innan, och det finns en fortsättning som jag adlig skrev klart o tänkte lägga upp den (: hoppas ni gillade den // Alicia