Jag kväver mitt skrik i kudden. Hela min kropp skakar och tårarna rinner längs mina kinder. min andning är häftig och ojämn. När kommer det här ta slut? Eller kommer jag ta slut först?
Jag Går in i skolbyggnaden. Borta vid ett hörn står några jag låtsas inte se och röker. Hur hamnade jag här? Jag höjer musiken för att stänga ute alla. Jag sitter så, men musiken på längst bak tills lektionen börjar. Då höjer jag den ännu mer och somnar.
“Jasså? Du sover igen? Rektorns kontor.” Säger läraren och rycker ut mina hörlurar. Hon kunde lika gärna ha sagt ‘nallebjörnstårta med hallonsylt' jag lyssnar inte. Men det var nog det hon sa, för det är det hon brukar säga. Jag reser mig upp och går ut igenom dörren till rektorns kontor. Jag orkar egentligen inte ta trapporna, men jag har inget val. Jag tvingar mig själv att gå upp och sjunker ner på en stol utanför rektorns kontor. Jag gör mitt bästa för att inte somna, men när rektorn kommer har jag på något sätt lyckats somna igen.
“Vad är det för fel med dig” säger han surt när vi satt oss inte på kontoret “Det här är fjärde gången på tre dagar du är här för att du har sovit på lektionerna.”
“Jag..” Mumlar jag men han avbryter.
“Inga bortförklaringar. Sova ska du göra på natten. inte i skolan.” Jag vet inte hur många gånger jag har hört det där, men om jag fick en krona varje gång skulle jag nog haft råd med ett litet hus vid det här laget.
“mm”, mumlar jag och nickar.
“Och såklart får du kvarsittning, fyra veckor. Och en prick.” Jag har inte fattat det där med prickar än. Man får en prick varje gång man bryter mot reglerna, men man får inget straff, ingen utskällning, det står inte i betyget, inget. Jag skulle behöva alla mina prickar i betyget. det är jävligt kort, mest F och - . Och några E. Jag har ett betyg som är högre än E, det är A i musik. Rektorn börjar sitt tal om att ‘ta sig i kragen’, ‘ordna upp saker och ting’, ‘fokusera och vara effektiv’ och ‘tänka på framtiden’. Massa skit vi båda vet inte kommer hända. Jag är så jävla trött på det här.
“Vi vet båda två att det där aldrig kommer hända.” Säger jag, reser mig och går.
Fram och tillbaka. Fram. Tillbaka. Fram. Tillbaka. Jag vet inte varför jag gungar, men jag gillar det. Gunga är skönt, det är som att flyga. Jag blundar och lyssnar på låten
‘I long for that feeling, to not feel at all. The higher i get, the lower I’ll sink’
Jag släpper händerna och hoppar av gungan. I några ögonblick svävar jag fritt, innan jag crashar på marken. Det gör inte ont, men det är inte direkt skönt. Jag ställer mig upp, borstar av gruset från mina byxor och går hem. Jag orkar inte stanna i skolan. Jag orkar ingenting. Jag är trött. På allt. På skolan, på rektorn, på lärarna, på mamma, på allt. Jag är trött på livet.
Kommentera