Vilda
6.30
Fuck, det är Måndag. Varför? Varför måste skolan alltid börja på Måndagar och sluta på Fredagar? Det borde vara tvärt om… Men du skulle ju inte helgen bli till helg… Fan vad komplicerat allt är… Jag vill sova. Punkt. Nej, jag vill ha mat. Punkt slut.
8.30
Varför är jag i skolan? Det är måndag… Vi börjar om 30 minuter? Påminn mej, varför tog jag den tidiga bussen? Juste, Noel är på den andra. Never mind. Jag kanske vill ha honom tillbaka, men jag tänker inte klänga. Han kommer hata mig. Jag trycker undan tårarna och börjar gå till dramasalen men stannar utanför dörren. Vad ska jag säga? Jag vet att det var hon som sa till rektorn, jag menar, vem annars. Jag tar ett djupt andetag. Jag sak säga något smart. Jag ska fråga rakt ut, varför hon förstörde mig och Noel. Jag tar ett till andetag och trycker ner dörrhantaget. Thea sitter på scenkanten med sin mörklila rygsäck bredvid sig.
“Hej”, Va fan? Vad hände med ‘fråga rakt ut’. Det gick ju jävla bra.
“Va?” svarade hon och kollade på mig.
“Jag sa hej…” Mumlade jag och satte mig längst bak lutad mot väggen. Varför kan jag inte prata normalt med människor?
Nu eller aldig.
Fråga.
Fråga.
bara fråga.
rakt ut.
“Varfö..”
“Vill du ha en lussebulle?” Fuck it. Jag skulle just fråga och såklart, såklart, ska hon förstöra. Jävla lussebullar. Vad pratar jag om? Jag älskar lussebullar!
“Visst”, säger jag och reser mig upp. Fråga.
“Och om du vill kan du få mina russin.”
“Usch nej”, russin är äckligt “Russin är…”
“Äckligt”, fyller hon i och ler lite. Hon öppnar påsen med bullar och räcker mig en bulle. Jag ska just ta den men stannar mitt i rörelsen. ring- och lillfingret på vänsterhanden saknas. Jag inser att jag stirrar och vänder bort blicken.
“en.. uhm... Olycka”, säger hon. Klart att hon märkte att jag stirrade. Varför? Varför kan jag inte vara vara normal.
“Ahaa..” Vad fan svarar man på det “Jag är… ledsen.. Eller något.. Jag vet inte vad man svarar på det… Jag vet typ aldrig vad man ska svara… Jag är inte så bra på att prata… Eller asså, det är inte så att jag inte kan prata… Jag vet liksom aldrig vad jag ska säga. Eller asså inte så.. Jag vet ju ibland men oftast blir det inget alls… Eller asså det är ju inte så att jag inte pratar… Fast jag pratar inte så mycket..”
“Du sa just fler ord än jag gjorde under hela helgen, så jo, du kan prata”, säger hon och jag känner att jag rodnade. Varför gör jag alltid bort mig? Jag är bara tyst och hon tar en tugga av lussebullen. Jag gör samma sak.
fråga.
“Alltså.. Jag.. Hm..”, finns det skolor där man lär sig prata normalt? För jag skulle behöva gå i en sådan skola “Var det du som sa till rektorn… Att du vet… Att Noel tog tavlan..?” Inte direkt ‘rakt på’ men bättre än ‘hej’. Hon är tyst en stund.
“Nah, varför undrar du?”
“Du är den enda som kunde ha vetat.”
“Hur?”
“Jag… Jag menar”, jag kan ju inte anklaga henne för något hon sagt att hon inte gjort. ”Du brukar ju alltid vara här inne så du kanske hörde oss…”
“Jag såg ju att tavlan var borta… Men jag visste inte att det var ni..”
“O… Okay. Jag är ledsen att jag frågade.”
“Det är lugnt.”
“Det är bara det att jag undrar hur vem det än var kunde göra så mot mig? Vad har jag gjort mot dem?” Sa jag och började gråta. Jag vill inte gråta. Hon satt still ett tag, men sen lägger hon en arm runt mina axlar och det känns bra, även om vi knappt känner varandra, så känns det bra. Allt jag vill ha är en kram. Hon ger mig en kram. Och lussebullar. Jag gillar henne.
“Ähm… Vi kanske borde gå?” Säger jag. “Vi började liksom för fem minuter sedan.”
“Du kan gå men jag tänker stanna lite till.”
“Är du säker på att jag kan gå?”
“Ja, såklart!”
Och jag gick.
11.02
Lunch. Mat. Gratis. Jag älskar lunch. jag tar min talrik med ris och kyckling i sås. Det ser, faktiskt, gott ut. Jag går ut i matsalen. Vid bordet precis utanför sitter Noel. Han ler och skrattar med mina kompisar. Det stör mig. Inte att han är glad. Eller har kompisar, Utan att han skrattar som att inget hänt, som att vi inte har gjort slut. Det är så jävla orättvist. jag ställer talriken på närmaste bord och småspringer till dramasalen med tårarna i ögonen. Jag slår igen dörren. Thea sitter på golvet längst fram och vänder sig mot mig när jag kommer in.
“Varför är jag så ledsen?” snyftade jag och sjönk ner bredvid henne.
“Lussebulle?” svarade hon och genast känns min värld lite bättre.
19.26
“Maaaaaat!” ropade Dennis från nedervåningen. Jag reste mig upp och gick ner. Mat!
“Hörde jag någon säga mat?” frågar jag. Jag satte mig ned vid matbordet och Dennis satte sig bredvid mig medans mamma la upp mat åt oss.
“Varför får Vilda med mat än mig? Hon är ju mycket tjockare!” Säger Dennis. Mamma lägger upp lite mer mat på Dennis talrik.
“Nöjd?”
Nej. Jag är inte fucking nöjd. Jag kollar ner på talriken och det blir ungefär tre gånger så mycket mat. Varför? Jag biter ihop och försöker att inte börja gråta. Mamma hade inte sagt något till Dennis om att han sa att jag är tjock. Jag reser mig upp och går.
“Vilda? Ska du inte äta?” Jag svarar inte. Bara går upp på mitt rum och gråter i kudden.
Jag vill inte.
Kommentera