Vilda
10.00
Ska jag? Nä.. Varför jag? Jo.. Han kommer liksom inte göra det.. Nä, jag vill inte störa… Jo, annars kommer vi aldrig mer prata.. Fast nej, han kommer inte ångra sig.. Men jo, om jag gör något ‘kul’.. Eller nej.. Varför ska jag göra allt? Jag suckar och lägger undan mobilen. Varför ska allt vara så jävla svårt hela tiden? Okej, nu kanske jag överdrev lite, så hemskt är det inte.. Jag behöver i alla fall inte rida på en flodhäst till skolan som barnen i Afrika. men det skulle vara så jävla coolt… då skulle Noel säkert vilja ha mig tillbaka. Jag vet! Jag köper en snygg bikini och en flodhäst, rider på den till skolan när den har bikini och BAM så kommer Noel ta mig tillbaka! Varför är allt så jävla svårt?
13.00
Jag orkar inte! Jag fucking orkar inte! varför ska allt vara så jobbigt? Varför va noel tvungen att göra slut, det hade varit så mycket enklare annrs. Han hade inte ens behövt prata med mig, det hade ändå varit bättre än såhär. Jag tar min kamera, drar på mig jackan och gör ut. Jag orkar inte. Jag lägger kameran innanför jackan så den inte ska frysa och börjar gå. Jag vet inte rikigt vart jag ska eller vad jag tänker fota, men något.
Jag går förbi ett stort träd med frost på grenarna. Tar en bild, suddig. En ny, dålig. Går runt trädet, fortfarande dålig. Lägger mig ner, blir blöt och får ändå ingen bra bild. Gåt tillbaka dit jag var förut och lägger mig ner, perfekt. Jag går vidare och fortsätter fota. En lekpark, lite fler träd, en bänk, sjön och decemberbilden till mitt träd. Jag gillar att fota träd, problem?
17.00
“Nu har jag stått och lagat mat, och du vill inte ens äta?!” Skriker mamma
“Nej, det vill jag inte!” skriker Dennis till svar “Man kan inte ens se vad det där är! slaim?”
“Fisk!” sa mamma och jag lovar, det skulle inte sluta bra. Jag vill inte höra mer, så jag bara reser mig och går.
“Och vart ska du då!” skrek mamma efter mig när jag började gå upp för trappan “Ska inte du heller äta! Här har jag jobbat och lagat mat och…”
“Medans ni stog och skrek käkade jag din jävla mat! Vad fan klagar du på! Du kanske ska sluta trycka så jävla synd om dig själv hela tiden!” Skrek jag och stängde dörren innan hon hann svara
19.50
'Det var inte jag' skrev jag. Jag vet inte varför han svarar, men han gör det.
'Nähä? Vem va de då? Bitch.' Skrev han till svar. Alla sms han hade slutat på “bitch” “lögnare” eller “hora”. varför lyssnar han inte? Det var ju inte jag!
'Fråga inte mig. Jag har inte berättar för någon. Jag svär!'
'Vem kunde ha hört oss? Inte en enda jävel! Hora!' Hora. Då är nästa lögnare.
'Hur kan du vara så säker på det?' Frågar jag och försökte att inte gråta. Även om han inte kunde se mig ville jag inte gråta. Vem vet, han kanske satt ute i träden och.. bara tanken på att han skulle göra så för mig var så skrattretande att jag var tvungen att anstränga mej för att inte skratta. inte rätt tilfälle.
'Vi kom på planen via SMS!' Svarar han och jag slutade le. Det var sant. Men det var inte jag.
‘Någon måste ha sätt oss!’ skrev jag och skulle just trycka på ‘send’ när jag kom på det.
Tavlan hängde i dramasalen.
Ingen kan ha hört oss prata.
Någon såg oss.
I dramasalen.
Thea!
Kommentera