Vilda
10.00
"Hur fan kunde du!" Skriker han och tar tag i min väska. Det plötsliga rycket får mej att vända mig om så jag står face to face med Noel. Han är röd i ansiktet och han ser arg, nej, jävligt arg, ut.
"Va.." Börjar jag men han avbryter.
"Jävla goolare! Din lilla bitch! Hur fan kunde du! Jävla lilla fitt goolare!"
Hans skrik får alla i närheten att väna sig, vilket är mer eller mindre hela årskursen. Vad hade jag gjort?
"Vad pratar du om.." Säger jag men han avbryter igen.
"Din lilla.." Kan knuffar till min axel och jag måste ta ett steg bakåt för att inte ramla.
"Vad har jag gjort..?" Finaly lyckades jag avsluta meningen och han blev på något sätt ännu rödare i ansiktet.
"Vad har du gjort!? Ja, vad fan har du gjort?! Du sa till rektorn om tavlan! Jag har kvarsittning till jul! Din lilla hora! Du va den enda som visste! Hur fan.."
"Jag har inte.." Försökte jag men han lät mej inte avsluta den meningen heller.
"Jag vill inte höra dina bortförklaringar! Din horunge! Bara gå! Det är så jävla slut, cp-barn!" Skriker han och knuffar till mig igen.
"Men jag har inte gjort något!" Försöker jag skrika men det blir bara en kvävd snyftning.
"Håll käften Vilda!" Skriker han tillbaka och går.
"Vad stirrar ni på? Skaffa er ett liv!" Skriker jag till alla runt om mig och känner tårarna stiga i ögonen. Klockan ringer och alla elever halvt springer till sina lektioner. Jag kan inte tro att det här nyss hände.
10.30
Jag sitter i lekparken och hatar mej själv för att jag gråter. Det var inte direkt så att jag trodde att Noel skulle vara mitt livs kärlek. Jan var inte heller någon söt eller snäll kille, och det är därför jag önskar att jag inte grät. Jag visste att det skulle ta slut förr eller senare. Varför är jag så ledsen? Vi pratade knapp. Jag borde inte vara ledsen. Men ändå sitter jag i lekparken bredvid skolan på en gunga och gråter. Jag hatar att gråta, det är att visa sig svag. Ilsket torkar jag bort en blandning av snor och tårar från ansiktet med tröjärmen. Inte gråta, tänker jag och reser mig. Så fort jag ställer mig upp känns min kropp 1000 gånger tyngre och jag sjunker ner på gungan igen. 5 minuter. Jag går tillbaka till skolan om fem minuter.
10.35
Nah… kanske inte… jag suckar och tvingar mig själv att resa mig upp och börja gå. Jag går bort till en bänk en bit bort och sätter mig. Fan också. Det var ju långt jag kom. Så bra gick det med det. Jag suckar igen och märker att jag har slutat gråta. Jag har säkert mascara i hela ansiktet, men det är i alla fall en förbättring. En stor förbättring. Ska jag gå tillbaka till skolan? Nah…. det verkar jobbigt… Jag är helt säker på att alla såg Noel dumpa mig och det är förmodligen det enda de pratar om i skolan just nu. Herregud! Det här är nog första gången någonsin som någon märker att jag inte är i skolan. Århundradets händelse! Men nej, jag går inte tillbaka. Men om jag stannar här kommer mina händer frysa till is och lossna så jag kan lika gärna åka hem. Ingen kommer sakna mig precis… Även om de har märkt att jag är borta kommer de inte direkt prata med mig. Och jag orkar verkligen inte på humör för blickar och viskningar just nu. Istället reser jag mig och går bort till bussarna för att åka hem.
19.40
Mamma går in i mitt rum och sätter sig på sängen.
“Hur är det?” Frågar hon och klappar mig på huvudet.
“Bra” mumlar jag mot kudden och hoppas att hon inte ska fråga mer “Bara trött”
“Aha okej.. vi ska äta korvstrogenoff nu, kommer du ner?” DEt är det jag älskar mest med mamma, hon förstår vad hon ska hålla sig utanför. Så vill jag också vara mot mina framtida barn som jag may eller may not kommer få.
“Okej” säger jag, bara för att om mamma har ansträngt sig och lagat mat så.. Vem försöker jag lura? Jag älskar korvstrogenoff. Jag reser mig, ler lite mot mamma och går ner till köket.
22.04
Jag tar upp mobilen för att sms:a Noel något. Sen lägger jag ner den. Varför? Jag tar upp den, jag måste ju förklara att det inte var jag.. Nej, då kommer han tro att jag försöker vinna honom tillbaka. Jag släcker mobilen igen. Det skutar med att jag skriver “Vad hände egentligen?” men somnar innan jag hinner trycka på “send”.
Kommentera