Thea
7.00
Yay, det är måndag! Vem försöker jag att lura? Måndag kommer alltid att vara den sämsta dagen som någonsin existerat. Jag måste gå igenom helvetet (skolan) fem dagar i sträck och måste träffa alla människor. Då tänker säkert alla 'men människor är snälla. och i skolan så finns alla dina kompisar' men guess what! Jag har inga vänner! Jag hade en bästa vän förut men hon övergav mig när jag försökte att kyssa henne. Best friends forever tog slut och jag blev helt ensam. Jag gillade henne verkligen men uppenbarligen så kände hon inte likadant. Det lärde mig hur lätt man kan bli krossad av andra. Sen dess har jag undvikit andra människor helt… Förutom om jag ska köpa mat någonstans. Jag menar vad gör man inte för mat? Det är ju liksom mat.
“Thea!” ropar mamma från köket.
“Vad?” ropar jag tillbaka.
“Jag har gjort frukost!” Mat! Det står ett fat med en stor hög av pannkakor mitt på bordet. Är jag i himmelen? Men…
“Mamma vad har hänt?” Hon lagar nästan aldrig mat förutom när hon har dåliga nyheter.
“Din pappa ska flytta in med oss igen”, säger hon med ett försiktigt leende.
“Va? Du måste skämta!”
“Jag vet att du är upprörd men…”
“Upprörd? Vart har du varit hela livet? Efter allt som han har gjort så låter du komma tillbaka?”
“Thea! Sluta nu! Han kan ha ändrats, jag har pratat med honom och han har skaffat jobb på en bank och han har fått hjälp. Han är som en helt ny människa nu. Han har förändrats.”
“Förändrats? Förändrats? Den mannen är helt psykstörd och kan inte förändras! Han högg av mig mina fingrar!”, skriker jag och håller upp min vänstra hand där både ringfingret och lillfingret saknas.
“Han kommer inte att skada dig igen Thea.”
“Nähä, och hur fan ska du veta det?” Jag springer in till mitt rum och låser dörren bakom mig. Jag tar upp en sax och ställer mig framför spegeln. Ett klipp. Två klipp. Tre klipp. Mitt hår faller ned på golvet och det som förut täckte hela ryggen når knappast ned till mina öron längre. Jag tar min väska och springer ut genom den lilla lägenheten till busshållplattsen. Människorna som går omkring mig stirrar tills jag skriker att de ska skaffa sig ett liv. Vilken fantastisk start på veckan.
11.30
Det ända som är värre än att vara på lektioner med människor som sitter och viskar bakom dig är lunch rasten. Vart du än sitter så är det alltid någon som kommer förbi och säger saker om en. Därför går jag till drama salen. Det brukar näsan aldrig vara någon där så jag brukar klara mig ganska bra. Ingen kommer in hit för att bilden med ‘stora gubben’ som jag kallar honom skrämmer skiten ur alla. Han är den enda jag brukar prata med.
Jag: Hej hur har din dag varit?
‘Stora gubben’ stirrar ut i tomma intet eftersom han är en tavla.
Jag: Tack för att du bryr dig.
Så brukar en normal dags samtal se ut med ‘stora gubben’.
“Kom igen Vilda! Ingen kommer att få veta”, säger någon från ingången och jag springer och gömmer mig under scenen.
“Jag är inte riktigt säker på om jag verkligen vill…” svarar någon, antagligen Vilda.
“Planen är fläckfri. Vi går in, tar ned bilden på gubben och byter ut rektorns foto mot den. Ingen kommer någonsin att få veta.” Ja, förutom jag då.
“Men…”
“Vilda håll käften, sluta vara en sån bitch och hjälp mig att ta ned bilden.”
“O-okej”, stammar hon fram. Jag förstår inte! Varför låter hon honom behandla henne såhär? Jag kan se dem ta ner bilden från väggen och försöker att synas så lite som möjligt. När de har fått ner bilden i Vildas väska (rättare sagt: killen tryckte ned den i hennes väska) så sprang de ut ur drama salen och jag andades ut.
21.00
Jag öppnar dörren till lägenheten och mamma kommer gåendes imot mig.
“Vart har du varit?” säger hon argt.
“Ingenstans.” Parken. Det var en av mina favorit platser gungorna var övergivna och ingen störde mig. Jag satt där i flera timmar och skrattade. Under engelskan så fick vi ett meddelande av rektorn i ögtalarna.
‘Vem det än var som bytte ut bilden. Inte roligt. Om någon vet nåt kom till mitt kontor efter sista lektionen.’
Jag kunde ha gått dit och berättat men jag gillar att andas. Vem killen än var så såg han inte ut att bry sig särskilt mycket om andra. Jag skulle vara körd.
“Hur som helst så har jag en överraskning åt dig”, säger mamma och drar mig ur mina tankar.
“Vad?” säger jag och hoppar upp och ned.
“Hej Thea! Det var ganska länge sedan.” Jag vänder mig om och ser in pappa stå framför mig. Wow, mitt liv hatar mig.
Kommentera