shortstoryys.blogg.se

Thea

01.43

Tanke nr 1: Yes!

Tanke nr 2: Är hon seriös?

Tanke nr 3: Vad i ankornas namn ska jag göra?

Som ni ser så har jag en liten gnutta beslutsångest. Antingen så kan jag sticka till parken och hoppas på allt blir happy happy eller så... Det finns inget annat. 

Vilken tid?, frågar jag. 

Det kanske är sent men hon svarade ändå. 

13.00?

Visst. 

Jag ska träffa Vilda... Jag kanske är överdriver glad och uppspelt nu men ändå. Jag har rätt att vara det. Tjejen jag älska som ignorerar mig eftersom att jag kysste henne, vill träffa mig! Är det min turdag idag? 

Jag vet att jag aldrig brytt mig om det förut men...

Vad ska jag ha på mig?!

02.00

Det är berättelsen om hur jag klockan två på natten fick gör mig att gå igenom hela min garderob. Jag ramlade flera gånger när jag försökte att få ned kläder från den översta hyllan. Jag gjorde ganska mycket ljud ifrån mig så jag kan vara glad att jag var ensam i lägenheten. Mamma ligger fortfarande på sjukhus och pappa sitter inne. Annars så skulle jag ligga riktigt illa till nu. 

När alla mina kläder antingen ligger på golvet eller på min säng så ser jag att jag har absolut ingenting att ha på mig. Inte för att det är en sån stor chock. Vi har aldrig haft särskilt mycket pengar. De jag har använder jag för att köpa mat. De kläderna som ligger på mitt golv är antingen sönder eller så har jag haft dem sedan jag var elva. Jag måste ut och handla om det nu var något som var öppet på julafton. Varför julafton? Det kan bli den sämsta eller bästa dagen i mitt liv. Jag röstar på alternativ två. 

11.06

Det ända som är öppet är typ Hemköp. Yay! (Förstå ironin) Jag borde egentligen vara glad att mat affären är öppen men det är inte mat jag är ut efter nu. Jag behöver en ny tröja. Jag hittade ett par bleka jeans i mammas garderob (jag vet, men jag är desperat!!!) och pengar under hennes madrass. Nu behöver jag bara tröjan. 

Problemet är nästan bara att jag inte har något sinne för hur man ska klä sig över huvudtaget.

11.25

Jag hittade en affär! Inga vackra saker men ändå. Jag fick en ny tröja. Det var två små grodor på den med en regnbåge över dem. Jag kanske är lite för gammal för det. Eller jag är ju bara fjorton så låt mig bete mig som om jag är fem. Jag går ut från affären och in på en av pissuarerna. Det stinker och jag försöker att inte andas. Snabbt byter jag tröja. Inte bättre. Jag tar av den, vänder den ut och in och sätter på mig den igen. En vit tröja med något som liknar en banan. Yay. Men jag ser i alla fall ut som en sjuåring nu. Jag knäpper jackan, går ut och njuter av friheten av att kunna andas. Två timmar. Vad gör man i två timmar helt ensam ute i en park på julafton. 

12.30

En timme kvar. Vad ska jag göra nu? Jag har suttit på gungan i en timme och försökt slå rekordet i hur högt jag kan gunga. Hittills så har jag inte kunnat snurra över översta stången men jag kämpar. 

'Come up to meet you, tell you I'm sorry

You don't know how lovely you are'

Min ringsignal piper ur backfickan och jag hoppas att det är Vilda som kommer att säga att hon kommer komma tidigt. Men nej. Det är sjukhuset. 

"Hallå? Det är Thea!" svarar jag. 

"Hej det angår din mamma."

"Har det hänt något nytt?"

"Hon har vaknat och vill träffa dig" säger sjuksköterskan och jag ler. 

"Jag kommer." Jag lägger på ich kollar på klockan. Nästa buss går om två minuter. Spring!

12.37

7 minuter buss till sjukhuset. 53 minuter till jag ska träffa Vilda. Bussarna går en gång i halvtimmen. 25 och 55. Jag går in till receptionen och frågar efter mammas rum. Anda våningen, rum 143. Jag tar hissen med en fet gubbe som ler stolt. Han har säkert blivit morfar. Eller så har hans fru som han i hemlighet hatar dött. Vilket som. Jag kliver ur hissen och börjar leta efter rummet. Det är lättare sagt än gjort. Jag är i fel ände av sjukhuset. Fan. Jag börjar springa. 

"Inget spring, det är faktiskt ett sjukhus" säger en tant som sitter på en av plasbänkarna utanför ett av rummen. 

"Jag är ledsen men jag har riktigt, riktigt bråttom."

"Det är ingen ursäkt", gnäller hon. "Alla har väll någon stans att vara men ingen annan springer ser du väll?"

"Nej, frun." Frun? Vad har hänt med mig?! "Jag tror att jag ska gå nu", säger jag och ser på klockan 12.45. Min buss går om 10 minuter!

Så fort som tanten inte kan se mig längre så springer jag så fort jag kan till andra sidan sjukhuset. 

141, 139, 137. Vänta... Hon har 143. Anka också! Jag har gått förbi hennes rum. 

Jag hittar det rätta och knackar. 

"Kom in!" Jag öppnar dörren och ser min mamma ligga i sängen. Hon såg blekare och mindre ut än jag minns henne. 

"Hej mamma!"

"Hej gumman! Kom så får jag en kram." Jag gick fram och märkte att hon bara lyfte på sin vänstra arm. 

"Hur är det?" frågar jag. Hon ler lite blekt. 

"Bättre, nu när du är här." Genast får jag skuldkänslor för att jag väljer Vilda framför henne. Men jag kan komma hit imorgon, men jag har bara en chans med Vilda. 

"Alltså mamma... Det är fantastiskt att du mår bättre... Men.." Säg det bara "jag har en träff med en tjej jag verkligen gillar och min buss går om 7 minuter så om det är okej....?" Hon sluter le. 

"Vad gör du här då?" Nej. Snälla nej, inte bråka "spring."

"Tack mamma, jag älskar dej och jag kommer imorgon" 

"Jag älskar dej med gumman" säger hon och jag springer. 

När jag springer förbi tanten mumlar hon något surt men jag skriker 

"Jag har en dejt att gå på, jag hinner inte gå" hon svarar inte och jag fortsätter springa. Igenom korridoren. Till hissen. Går hissar alltid såhär långsamt? Tre minuter. Jag springer igenom receptionen och lyssnar inte på det som kvinnan i disken säger. Jag springer ut och ser bussen komma. Jag anstränger mig, springer ännu lite fortfaret och hinner till busshållsplatsen precis när dörrarna stängs. Jag bankar lite på dörren och chauffören öppnar. 

"Ta det lugnt lilla vän" säger den gamla kvinnan "det är ju julafton" 

"Men jag har en dejt att gå på" säger jag, ler och går och sätter mig. 

13.05

Vart är hon? Jag kanske är fem minuter sen men hon borde vara kvar. Det var bara fem minuter! 

13.30 

Jag bestämmer mig för att gå. Hon kommer ändå inte att komma. Det var säkert bara något skämt. Hela månaden har nog varit ett skämt. Vilda och Noel står säkert någonstans och skratta just nu. Varför gjorde hon så mot mig?! Tårarna bränner i ögonen när jag går hem och kastar mig ned på sängen. Där ligger jag och snyftar tills jag somnar. 

15.00 (Vildas POV)

Jag sitter och väntar på Thea. Hon borde komma snart. Jag är säker på att hon ska komma. Jag har fixat mitt hår och kollar för tusende gången om jag ser okej ut i mobilen. 

15.15

Varför kommer inte Thea. Jag är helt säker på att jag skrev att vi skulle träffas här 15.00. Eller?

Jag tar upp mobilen ur fickan och kollar igen konversationen med Thea. 

Kan vi träffas imorgon i parken?

Vilken tid?

13.00?

Visst. 

Jag skrev 13.00! Jag hade tänkt klockan tre så jag skrev 13! Dumma mig och min hjärna. Jag måste ringa Thea och fixa det. 

Pip. Pip. Varför svarar hon inte? 

'Come up to meet you, tell you I'm sorry

You don't know how lovely you are'

Det är Theas ringsignal. Och precis som jag trodde så ligger hennes mobil bara några meter ifrån mig på marken. 

'Vilda<3' står det på skärmen. Hon skrev till och med ett hjärna efter mitt namn. Jag gråter nu. Hur kunde jag förstöra det här?

15.00 (Theas POV)

Vart är min mobil?! Jag har letat igenom min jacka flera gånger och letat igen byxfickorna fler även om jag vet att den inte helt magiskt kommer att poppa upp. Jag letar igenom hela mitt rum tills jag förstår att jag måste ha tappat den någon stans på vägen. Dumma öde eller vad det nu vad som gjorde så jag tappat min mobil. 

15.30

Vet ni hur kallt och jobbigt det är att gå ute och leta efter en mobil. Jag är nästan framme vid parken och har inte hittat den! Jag är säker på att jag hade med mig den från parken. Jag skulle ha märkt om jag tappat den. 

"Thea!"

Vilda?

15.30 (Vildas POV)

Jag ser någon komma gåendes långsamt mot parken samtidigt som den stirrar ned i marken som om man letar efter något. 

När hon kommer fram till ljuset av en gatlykta så känner jag igen henne. 

"Thea?" viskar jag. "Thea!"

 Jag har aldrig sprungit då fort i hela mitt liv. Jag halkar nästan på en av de is täckta pölarna men jag låter det inte stoppa mig. Jag ska komma fram till henne. 

"Jag är så ledsen", säger jag och slänger armarna runt hennes hals. "Jag skulle inte..." Jag borde inte gjort något av det jag gjort sen hon försökte kyssa mig "Jag skulle inte ha gått."

"Det är okej. Jag skulle nog ha reagerat lika dant", säger hon. 

"Men ändå. Jag skulle inte ha... Jag..." Kom igen Vilda. Du kan säga det här. Det är sanningen. Jag tar ett djupt andetag. "Jag älskar dig", säger jag och kysser henne. 

(Theas POV)

Det blev happy, happy. 

Slut!

Alla ni som undrar vilken låt det är som Thea har som ringsignal är The Scientist med Coldplay. Vi hoppas att ni har gillat att läsa julkalendern och att vi inte gjorde er besvikna. // Alicia och F