Vilda
10.30
Vakna. Nej. Sova. Ja. Jag vill inte vakna, då måste jag tänka på vad som hände igår. Tanken på hennes läppar får mitt huvud att snurra. Jag älskar henne. Men jag är inte säker, hon är ju liksom... En hon. Och även om jag är kär i henne så orkar jag inte att alla vet. Jag skulle dö. Alla, alla, skulle gå på mig. Och allting med Noel har precis lugnat ner sig. Fan. Varför ska allt vara så jobbigt? Jag vänder mig om och begraver huvudet i kudden.
11.45
"Vilda? Upp med dej." Säger mamma och drar upp rullgardinen.
"Humumsf" mumlar jag och vänder mig om. Jag kommer inte gå upp, det kommer inte hända.
"Vilda." Säger hon igen lite högre "du går upp. Nu. Du måste hjälpa till här hemma och städa."
"Nej.." Mumlar jag och mamma drar undan tecket.
"Inga nej. Upp, nu."
Jag sätter mig upp men längre än så kommer jag inte. Mamma ger mig en riktig mördar blick och med en riktigt kraftansträngning lyckad jag tillslut ställa mig upp. Usch. Jag går ut i vardagsrummet och blinkar av ljuset. Alla lampor är på och julmusiken är på högsta volym i köket. Jag går ner för trappan och ser pappa stå och torka av i köket.
"Godmorgon latmask", wow, någon som faktiskt verkar lite glad att jag är vaken.
"Godmorgon" mumlar jag.
"Du kan hjälpa till att putsa fönstren i vardagsrummet." Säger han. Jag gäspar och går ner i källaren för att hämta fönsterputsen. Theas madrass ligger kvar på golvet. Varför måste allt vara så komplicerat? Jag blinkar bort tårarna och tar upp rengöringsmedlet. När jag kommer upp går jag nästan rakt in i pappa som sjunger med i jullåtarna.
"It's the most wonderful time of the year. It's the hap-happiest season of all. With those holiday greetings and gay happy meetings"
Gay happy meetings. Varför påminner allt mig om Thea? Varför? Jag kan inte tänka på henne nu. Det går bara inte. Varför måste allt vara så komplicerat hela jävla tiden?
15.25
Hur lång tid kan det ta att städa ett hus egentligen? Men det är lite bra, då har jag en anledning att inte svara när Thea ringer. Hon har ringt 16 gånger och skickat 27 sms. Bokstavligen. Jag vet inte vad jag ska säga;
Jag tror jag gillar dig men bryr mig för mycket om vad andra säger.
Jag är kär i dej men jag är ju inte gay så det kan bli lite konstigt...
Jag är helt dumt hopplöst förälskad i dig men jag vågar inte säga det.
Jag suckar och stänger av mobilen. Jag kommer inte kunna säga något smart, så det är ingen ide att jag försöker. Jag kommer bara göra allt värre. Om det kan bli värre än såhär.
20.11
Färdigt. Mitt rum, och hela resten av huset, skiner som att kungen skulle komma förbi vilken sekund som helst. Jag ska just sätta på mobilen när jag kommer att tänka på alla samtal och sms från Thea. Jag lägger ner mobilen igen och kryper ner i sängen. Sova löser alla problem, man är inte vaken och måste tänka, men man är inte död heller. En win-win situation. Jag släcker lampan, lägger huvudet på kudden och somnar nästan direkt.
23.54
Hon lutas sig fram och kysser mig. Hennes läppar är brännande varma mot mina. Hela hon är varm. Hon brinner. Jag släpper henne men hon baa står där, varken skriker eller gråter, som att hon inte märkte att hon brinner.
"Hjälp!" Skriker jag.
"Kyss mig", viskar hon.
"Va?"
"Du är is, jag är eld. Kyss mig." Hon ser ledsrn ut, men hon gråter inte. Jag lutar mig fram och mina läppar nuddar hennes.
Svetten rinner längs min panna och jag är plötsligt klarvaken. Försiktigt lägger jag fingrarna på mina läppar där Thea lämnade en kyss, förut idag och i drömmen. Vad ska jag göra? Vad är rätt? Varför är allt så jävla svårt? Varför händer det här mig? Hur jäkla svårt kan det egentligen vara?
Jag älskar henne, men jag vågar inte.
Kommentera