Thea
6.36
"Thea?" Sa vilda just det där?
"Thea vakna" Drömmer jag?
"Thea.. Vi måste gå upp", nej.. Jag är nog död... Pappa dödade mig och allt det här är en dröm som händer efter döden.
"Thea, upp med dej", sakta öppnar jag ögonen. Det är inget vitt, det finns inga änglar, det är inte himlen. Bättre än så. Det är Vildas rum, det är mörkt och den enda som är här är Vilda.
"Godmorgon", säger hon och ler.
"Godmorgon" gäspar jag och sätter mig upp.
"Frukost?"
"Visst" säger jag och ler. Hon är så söt "vänta... Du har inget smink..."
"Jag vet! Det är hemskt! Jag ser ful och hemsk nu!" Hon slår händerna för ansiktet och faller ned på mage på sin säng.
"Nej... Du ser..." Söt ut. Vacker. Om jag säger något av det då kommer jag att dö. "Inte så hemsk ut", avslutar jag. Seriöst Thea. Är du helt dum i huvudet?! Var det det bästa du kunde komma med?! Inte så hemsk?!
"Du menar det inte", säger hon.
"Joho, det gjorde jag visst."
"Ne, då skulle du inte du ha tvekat med att säga så." Hur ska jag göra nu?
"Jag visste bara inte hur jag skulle uttrycka mig."
Hon nickar men ser ändå ledsen ut.
"Jag tycker du är fin", close enough. Bättre än så kommer det inte bli. Hon ler lite och jag kan inte låta bli att le tillbaka. Hon är så fin.
10.25
Jag går tillsammans med Vilda igenom skolan mot dramasalen. Båda har håltimme.
"Thea?" Säger någon bakom oss. Jag vänder mig om och ser in i rektorns kavaj. Det här kan inte sluta bra.
"Ja" säger jag och hoppas att hon ska gå.
"Du har missat mycket av mattelektionerna.. Men... Jag kanskakan förbise det" Hörde jag rätt? Rektorn förbiser inget. Inget! "Efter att du hjälpte till med tavelincedenten är det inte mer än rätt. Men i framtiden måste du gå."
Jag nickar och vänder mig. Vilda ser på mig. Hon pressar ihop sina läppar och undviker min blick. Jag börjar gå men hon det i min arm och drar in mig på en av toaletterna.
"Du sa att det inte var du!" Väser hon. Om hon skriker kommer det höras.
"Va..?"
"Tavlan!" hon hamnar så nära mig i det lilla utrymmet "du sa att det inte var du som sa! Du förstörde för mig och Noel" tårarna stiger i hennes ögon "du förstörde det enda förhållande jag någonsin haft! Du förstörde allt! Du.."
"Du sa att du hade kommit över honom." Jag försöker dölja besvikelsen men lyckas inte så bra. Hon tystnar.
"Men du ljög för mig" viskar hon och sätter sig på toalocket. Jag sätter mig på knä framför henne.
"Jag vet. Och jag önskar att jag hade sagt det till dig tidigare. Okay?" Hon torkar bort tårarna i ögonen och nickar.
"Men.. Du ljög" viskar hon, ännu tystare än förut. Är det möjligt att vara vacker när man gråter? För Vilda är det. Jag svarar inte. Bara kramar om henne och viskar förlåt tills hon slutar gråta.
13.30
"Vi borde gå tillbaka till skolan" säger hon och sparkar i den frusna sanden.
"Ne..." Säger jag "det verkar jobbigt"
Hon nickar och kollar ner i marken.
"Är du inte hungrig?" Säger jag. För hon åt ingen frukost. Och bara en lussebulle.
"Nej" mumlar hon och skakar på huvudet. Jo. Hon är visst hungrig. Jag vet det.
"Jo." Säger jag men hon skakar tyst på huvudet. Vad är det med henne? Varför äter hon inte? Varje gång vi pratar om mat blir hon tyst och konstig.
"Inte hungrig" mumlar hon. Något är helt klart fel. Jag kommer inte ens ihåg sist jag såg henne ära något annat än lussebullar.
"Du äter bara lussebullar... Och ibland inte ens det. Vad är det som händer?" Jag förstår svaret i samma sekund som jag avslutat meningen "du svälter."
Hon skakar på huvudet.
"Du gör det, eller hur?"
Hon är tyst. Jag hoppar av min gunga och går fram till henne.
"Du gör det. Eller hur?" Hon nickar. Lite. Sjukt lite, så hag knappt ser det, men hon nickar.
"Varför?" Säger jag och kramar henne "du är perfekt som du är." Det låter bara fel.
"Du tycker inte det egentligen", om du bara visste.
"Jo. Det gör jag verkligen. Jag är sämst på att ljuga, det vet du. Jag tycker det verkligen." Hon är tyst. Sen kollar hon upp.
"Alla andra tycker det."
"Vem bryr sig? Det enda som är viktigt är vad jag tycker", jag kan inte låta bli, jag stryker henne över kinden och hon ler like blekt.
"Tack" viskar hon.
17.58
"Maaaaat!" Ropar Vildas mamma från köket. Jag vet fortfarande inte vad hon heter. Vi går ner och sätter oss vid köksbordet. Jag har fortfaret lite svårt att få in det i mitt huvud, ett liv där man inte måste köpa maten själv på donken varje kväll. Där någon dukar med servetter. Ett liv där det finns någon som har tid att laga mat. Jag lägger upp till vilda. Jag tänker tvinga henne att äta, no matter what. Och, tro det eller ej, men hon äter. Inte mycket men det är i alla fall något. När vi har ätit klart och går upp för trappan säger hon:
"Jag åt. Nöjd?" Jag nickar.
"Mycket nöjd."
23.14
"Godnatt" säger hon och släcker lampan. Jag hör att hon kryper ner i sängen. Jag ligger på en madrass på golvet, men det är mycket bättre än att sova hemma.
"Godnatt" jag älskar dig.
Kommentera