Vilda
7.58
Jag till parken där Thea sitter.
"Hee..:" jag slutar. Hon har en blåtira på höger öga och ett sår i pannan. "Vad fan har hänt?!"
"Inget",säger hon och jag ser tårarna i hennes ögon.
"Nej", jag sätter mig bredvid henne och försöker se henne i ögonen men hon kollar bort "du behöver inte låtsas."
Hon snyftar och jag kramar om henne.
"Det kommer bli okej", mumlar jag mot hennes hår.
"Nej", snyftar hon. Jag trodde inte hon var en av dem som grät.
"Vad har hänt?" viskar jag och släpper henne lite.
"Pappa" snyftar hon. "Han... Han har hänt.”
“Vill du berätta vad det var som hände?”
“Jag kan inte”, snyftar hon och trycker händerna mot huvudet.
“Jo.” Jag försöker låta tröstande, men det går inget bra.
“Igår, när jag kom hem” Hon snyftar igen “Pappa var full” hon drar in lite snor i näsan och torkar bort en tår “Han.. Han hade slagit mamma” Tårarna börjar rinna “Han.. Han hade huggit henne i axeln, med en kniv” Hon börjar skaka och tårarna rinner “Sen slog han mig” Om hon fortsäter prata kommer hon bryta ihop.
“Shh”, viskar jag och kramar om henne. Hon gråter mot min axel och jag försöker trösta henne, men det är ingen ide. “Du behöver inte säga mer”, sa jag men jag kunde inte stoppa henne.
“Han slutade inte och… och jag han knappast låsa in mig för att kunna ringa. Mamma är på sjukhuset och pappa sitter inspärrad. Jag vet inte vad jag ska göra!”
“Vi kommer på något.” Hoppas jag. “Jag kan visa dig bilderna vi tog igår. Jag skrev ut dem. Det var därför jag kom hit, så att jag kunde visa dem för dig.” Jag tar fram högen med papper som jag har i ryggsäcken jag bär över axeln. Jag tar fram den konstigaste jag kan hitta och visar den för Thea. Det är den när hon hänger knäveck i ett träd samtidigt som hon äter kex.
“Nej, du skrev ut dem! Hur kunde du?” frågar hon och ser låssas vara arg. Trots att tårarna rinner längs hennes kinder ler hon.
“Förlåt att jag frågar, men om din pappa sitter inne och din mamma är på sjukhus…. Vart ska du bo då?” Hon kan ju inte bo helt ensam.
“Jag vet inte”, säger hon och leendet försvinner “Fosterfamilj”
“Alltså..” om du vill kan du bo hos mig? Ett tag i alla fall.”
“Ä du seriös?”
“Ja, såklart. Tror du verkligen att jag skulle skämta om dethär?”
“Jag kan inte. Det kan jag inte ta emot.”
“Skit samma, du ska komma även om du vill det eller inte.” Jag har ingen aning om hur jag ska övertala mamma. Kanske om jag lovar att tvätta i en månad.
“Nej men det är okej..”
“nej. Det är inte okej. Försök inte.” Hon tystnar och jag sträcker ut handen för att torka hennes tårar. “När?”
“När vad?” säger hon och snyfftar.
“När hänade… Det..?”
“Igår kväll” säger hon och snyftar igen.
“Vänta”, igår kväll, hon ringde polisen. De tog hennes pappa och mamma till sjukhus “Har du varit ute hela natten?”
Hon nickar och jag stryker henne över kinden.
“Polisen tog dig inte eller…?”
“När polisen kom”, säger hon “Så kom alla i hela huset ut för att se vad som hände. Så när alla gick ner för trapporna gick jag upp och klättrade ner i brandstegen.” Hon suckar “Poliser är inte riktigt min grej.”
“Om du inte gått så skulle du vara borta nu. De skulle ha tagit dig med.” Bara tanken gör mig rädd. Tänk om hon inte skulle vara här… Jag skulle vara helt ensam. “Kom. Vi går hem till mig.”
8.30
“Hej mamma!” ropar jag när vi kliver in i hallen.
“Hej”, säger hon och kommer ut i hallen “Och hej…”
“Thea” Säger jag och vi hänger av oss ytterkläderna. Mamma går in i köket och jag tar med Thea upp. Jag kan se hur obekväm hon blir. Jag har aldrig sätt henne obekväm förut. Det är lite.. Jag vet inte.. Gulligt? Tänkte jag nyss det där högt?
När vi kommer in i rummet så står vi bara där.
“Så…”, säger jag.
“Ja…”
“Ähm…”
“Är du säker på att jag får stanna här? För att jag kan gå om det behövs. Jag kan säkert bryta mig in hemma om det behövs.”
Fotsteg hörs i trappan och mamma kommer upp.
“Vilda? Jag bara undrar hur länge din vän kommer att stanna?”
“Euuhm… Hon sover här…” Säger jag “Inatt.. och imorgon…”
“Det kan nog gå” säger mamma och går ner igen.
“Det gick ju ganska bra” Säger Thea och sätter sig på sängen. “Jag måste bara hitta ett annat ställe jag kan bo på sen.”
“Det behövs inte. Du ska ju bo här.”
“Men..”
“Tyst. Frukost?”
11.00
Thea sover. Fortfarande. Jag lånade ut ett par mjukisbyxor och en tröja, så hon kunde sova. Jag menar, hon var ju uppe hela natten. Hon ser så lugn ut när hon sover. Som att allt är okej. Det är fint. Hon är så… Jag vet inte… Fridfull. Söt. Gullig. Jag kan hålla på för alltid. Hon är så… Hon. Jag är tvungen. Tyst plockar jag fram kameran och tar en bild, bara för att hon är så fin när hon sover.
Kommentera