Thea
7.40
"Hej", säger vilda och snubblar in igenom dörren.
"Vad gör du här?" Hon är här en halvtimme tidigare än vanligt. Hon ler.
"Vad tror du? Vad skulle jag göra i skolan? Men... Varför är du redan här?" En del av mig ville berätta. En del som ville förklara allt om min pappa och om varför jag inte kan vara hemma och allting som har hänt, men jag kan inte.
"Det går bara en buss" sa jag men lyckades inte lura henne.
"Berätta." Jag ville. Men orden fastande i min hals.
"Asså... Det är komplicerat."
"Jag har tid. Klockan är ju trotsallt bara tjugo i åtta." Orden fasnar i halsen och det känns som om jag ska spy.
"Hur är det? Du ser lite blek ut", säger Vilda.
"Jag... Jag mår inte så..." Jag springer fram till papperskorgen och spyr. Långsamt reser jag mig upp och kollar ned på marken. Jag kan inte fatta att Vilda nyss såg det där.
"Är du säker på att du borde vara här. Du spydde nyss. Du kanske är sjuk." No shit.
"Ja mår bra..." Vem försöker jag att lura? Jag spydde nyss i en papperskorg!
"Du kanske borde gå hem", föreslår hon.
"Nej! Inte en chans!"
"Va... Varför?" Okej, det var inte meningen att det skulle gå såhär.
"Ähm... Mamma kommer bara att överreagera." Lögn. "Men vi kan sticka ifrån iallafall", föreslår jag.
"Menar du som att skolka?"
"Nä, som att rida på hästar." Hon kollar på mig som om jag var galen. "Ja som att skolka."
8.00
Vi går bort till barken och sätter oss på var sin gunga.
"Är du säker på att du inte ska gå hem?" Jag skakar på huvudet. "Varför inte?"
Jag skakar på huvudet igen. Jag vill inte förklarar. Eller jag vill, men jag kan inte göra det utan att gråta. Och jag vill inte att hon ska se mej gråta.
"Nej det är inget", säger jag istället "mamma kommer överreagera bara." Hon nickar och vi är tysta en stund.
"Vart bor du?" frågar hon tillslut.
"Lägenhet."
"Vänta.." Hon stannar sin gunga som börjat röra sig i vinden "varför vill du inte gå hem?"
"Jag sa ju, för att.."
"Nej. Härifrån bort till lägenhetsområdet här finns det ingen buss. Bara tunnelbana." Fan också. Jag svarar inte och hon släpper fötterna från marken så gungan börjar röra sig igen "Jag förstår om du inte vill prata om det", viskar hon.
"Jag vill men jag kan inte." Tårarna bränner i ögonen och jag vänder bort huvudet.
"Thea, sluta gråta. Snälla." Vilda tar min hand och flätar ihop våra fingrar. Jag kollar ner och inser hur mycket jag gillar henne. "Du kan lita på mig", säger hon till slut.
"Kanske någon annan gån. Bara inte just nu" säger jag.
"Okej." Hon kramar om mig och tårarna rinner på riktigt. "Det blir bra."
17.00
Vi gick aldrig tillbaka till skolan. Vi satt på gungorna hela dagen. Det är det enda jag tänker på, när hon tog mina fingrar. Hennes skratt när hon kände hur kall jag var. Hur hon blåst värme i mina fingrar. Känslan när hon kramade om mig innan jag tog tunnelbanan hem.
Hon.
Kommentera